Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Kejsartidens vetenskapliga litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlorade, men hans De vita Cæsarum eller tolv
kejsarbiografier finnas bevarade. Genom den mängd — vi kunna
säga — skvallerhistorier, som här meddelas, ha de onekligen
fått ett drag av konkret verklighet över sig, och även om
de såsom historiska dokument äro tämligen värdelösa, ha
de dock för vår kännedom om kejsartidens liv i allmänhet
en viss betydelse och ha även flitigt anlitats av senare
författare.
Suetonius är dock knappt mer än en anekdotsamlare, och
av kejsartidens författare, vilkas arbeten gått till
eftervärlden, är det blott en, som äger ett verkligt patos och en
politisk uppfattning. Det var romaren Tacitus, författare
till Annales och Historiæ eller en skildring av den första
kejsartiden fram till Nerva. Tacitus var ej retoriker och
författade en särskild skrift, Dialogus de oratoribus, mot
kejsartidens förkonstlade prosa. Själv har han en ytterst
egendomlig, koncentrerad stil, i viss mån riktad mot Ciceros
ordrikedom och utdragna periodbyggnad, ofta i hög grad
kärnfull, men ej utan ett visst maner och stundom dunkel.
Ej häller var han filosof av facket, men hans strängt
moraliska och religiösa uppfattning har det oaktat en ganska
stor frändskap med stoikernas, och liksom satirikerna ser
han samtiden väl mycket i svart. Han och Livius stå
därför på ganska olika ståndpunkter. Båda voro laudatores
temporis acti, men Livius svärmade för denna forntid till
en stor del därför, att den utgjorde grunden för det nya
Rom, som han trots allt dock beundrade. Tacitus, vars
ungdom infallit under Domitianus’ tyranniska regering, hade
icke den augusteiska historikerns ljusa syn på samtiden, och
för honom var kejsardömet en tillbakagång från den
republikanska frihetens tidsålder, även om han erkände, att det i
följd av rikets utsträckning och sedefördärvet var en
nödvändighet. Till sina sympatier var han aristokrat, och de
romerska cæsarerna bedömer han knappast fullt rättvist,
minst kanske en så betydande härskarnatur som Tiberius.
Partiskribent, såsom man kallat honom, var han dock
knappast, och för starka ord har han en naturlig avsky. Snarare
gripes man av den förening av vemod och strängt manligt
allvar, med vilken han tecknar en tid, som trots den
materiella välmågan dock bar dödens frö inom sig. Han hade
måhända icke öppen blick för kejsardömets många fördelar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
