Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den äldsta kristna litteraturen - Striden mellan hedendom och kristendom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“ett avskyvärt svärmeri“, som från Judéen trängt fram till
Rom. Emellertid utbredde sig kristendomen, trots pöbelns
hat och de bildades förakt, och redan på 100-talet började
de första hedniska stridsskrifterna mot den nya läran
utkomma. Den viktigaste av dessa är den, som författades
av en bland Lukianos’ vänner, filosofen Celsus, vilken
omkring 180 utgav den vidlyftiga skriften Alethes logos,
som visserligen efter kristendomens seger högtidligen brändes,
men som är oss känd genom den vederläggning i åtta
böcker, som Origenes skrev, och genom de talrika citat han
där gör. Celsus var icke blott filosof, utan även en varmt
religiös man, som därjämte såg frågan från statens
synpunkt. De kristna bildade ett hemligt samfund, som
vägrade att lyda statens lagar och ej häller hyste något intresse
för statslivet. Och därjämte vilade deras tro på rena
orimligheter, som voro vanhedrande för det sunda förnuftet: att
Gud avlar Jesus med en judisk kvinna, att denne uppstår
från de döda — en tro, som härledde sig från några
förryckta kvinnors visioner —, att Gud först skapat världen
och sedan ångrat sig, att han trots sin visdom först efter
en tid upptäcker, att världen måste frälsas, och då utsänder
Jesus, icke till alla folk, utan till ett enstaka. Men å den
andra sidan har Celsus tillräcklig kännedom om de
nytestamentliga skrifterna för att veta, att detta ej var
kristendomens ursprungliga lära, utan att denna utbildats av
stiftarens efterföljare. Själva kärnan i kristendomen måste
han därför giva ett visst, om än motvilligt erkännande, då
dess läror någorlunda stämde med hans egen agnosticism.
Huvudpunkten var dock, att kristendomen var en
underklassreligion, vars led rekryterades av de obildade. Mot
deras absurda tro ställer han därför upp Platons vida ädlare
världsåskådning. I ena fallet vetenskaplig prövning, i det
andra kritiklös tro: “Pröva icke, utan tro. Din tro skall
göra dig salig, under det att denna världens vetande är
dårskap“ — så sammanfattar han sin tids kristendom.
Förmodligen omvände denna skrift icke någon och nådde
nog aldrig fram till de egentliga adressaterna. I stället
utbredde kristendomen sig allt kraftigare, och då den nästa
stora stridsskriften hundra år senare utkom, var
kristendomen, några decennier före Konstantins seger, redan en
betydande makt i det romerska samhället. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
