Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den äldsta kristna litteraturen - Hieronymus och Augustinus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
köttsliga varelse och viskade: tänker du övergiva oss? Från
det ögonblicket skola vi aldrig vara hos dig i evighet!
Vilka smutsiga, skamliga bilder trängde sig icke på mig!
Jag hörde dem, om än endast svagt, de vågade icke öppet
säga emot mig eller gå i vägen, utan de liksom tisslade
bakom min rygg och ryckte förstulet i mig, för att jag
skulle se tillbaka.“ Men när han så blickat in i sitt hjärtas
elände, bröt en häftig storm lös i hans sinne och utlöste
sig i en ymnig ström av tårar. Så hörde han en gosse
eller en flicka inne i huset sjunga: tag och läs. Detta
fattade han såsom en ingivelse och öppnade en bok, som
låg i vännens rum, Pauli brev, och där fann han orden:
“Icke i gillen och dryckeslag, icke i otukt och utsvävningar,
icke i kiv och avund; utan ikläden Eder Herren Jesus
Kristus och dragen icke omsorg om köttet till begärelser.“
En oanad frid göt sig nu över hela hans väsen, ett ljus
av visshet, och tveksamhetens dimmor skingrades. Augustinus
hade vunnits för kristendomen.
Sin plats såsom retor avsade han sig, mottog dopet och
vände tillbaka till sin hembygd. På vägen avled hans
moder, som äntligen fått se “så många tårars son“ såsom
kristen, och skildringen av hennes sista stunder hör till det
skönaste i dessa gripande bekännelser. Ärelystnadens
lockelser, som förut så tjusat honom, hade nu blivit honom
förhatliga, och han tänkte att för alltid dölja sig i det
oansenliga Tagaste. Men efter några år kallades han därifrån
till det närbelägna Hippo, där han först blev presbyter och
sedan biskop och där han skrev den bikt, för vilken nyss
redogjorts — det första arbete, genom vilket vi få blicka
in i en modern människas själsliv med dess oro, dess tvivel,
dess känslighet och dess lidelser. Men ännu skulle det dröja
nära ett årtusende, innan denna subjektivism åter skulle
bryta fram. Ty mellan Augustinus och Petrarca ligger
medeltidens långa natt.
Augustinus uppnådde en hög ålder och avled först 430,
då vandalerna belägrade hans biskopsstad. Och detta verkar
nästan symboliskt. Ty dessa germanska barbarer voro den
medeltida världsåskådningens förtrupp, som blott för ett
ögonblick hejdades vid den siste store antike tänkarens
dödsläger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
