Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den byzantinska litteraturen - Den byzantinska senantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för stavelsernas kvantitet, på vilken den antika grekiska
versen var byggd, och i stället uppfattade han skarpare än
förut aksenten. Det var också på stavelseräkning och aksent,
som Romanos byggde sin nya rytmiska hymnvers, och
troligen skedde detta även under intryck från den på dessa
principer byggda syriska versen, ty Romanos var, såsom
nyss nämndes, syrer. Men blott inom kyrkodiktningen slog
denna nyhet igenom, och icke ens där lyckades den att
länge bibehålla sig, ty redan på 800-talet utträngdes dessa
friare rytmiska hymner av de metriskt strängare och mera
komplicerade s. k. kanones. Den lärda poesien byggde
fortfarande på kvantiteten, ehuru denna nu icke längre kunde
uppfattas, utan blott var känd av filologen.
Den grekiska och den romerska hymnpoesien utveckla sig
således ungefär parallellt, ty alldeles samtidigt möta vi en
latinsk hymnpoesi, som också är byggd på stavelseräkning
och aksent. Denna latinska poesi är dessutom rimmad.
Men rimmet möta vi också hos Romanos och hans samtida,
ehuru icke använt i samma utsträckning som inom den
latinska poesien. Hos grekerna är rimmet mera en retorisk
prydnad än en huvudprincip för versen, och Krumbacher
tror, att man måste söka dess förhistoria i den klassiska
grekiska litteraturen; även hos Homeros och Pindaros och
hos prosaister som Platon och Isokrates finner man nämligen
exempel på avsiktliga assonanser, vilka nu endast vidare
utbildats till helrim.
Att dessa grekiska hymner inverkat på de latinska, är
alls icke osannolikt; under den närmaste tiden efter Romanos
voro grekerna herrar i Italien, och även langt efteråt funnos
där talrika grekiska kloster; i Rom var hela trakten
nedanför Palatinen ett grekiskt kvarter, vars alla kyrkor
uppkallats efter grekiska helgon (S. Anastasia, S. Georgio, S.
Sergio e Baccho, S. Maria in Cosmedin, S. Cosma e Damiano
m. fl.), och att den grekiska liturgien inverkat på den
romerska, är därför ganska rimligt; en bland de bättre
handskrifterna av Romanos’ hymner stammar också från ett
grekiskt Basilioskloster, Grottaferrata, ej långt från Rom.
Efter vad man nu tror, återgå också flera av den romerska
kyrkans bekanta hymner till grekiska original, så den
bekanta, Ambrosius med orätt tillskrivna, Te deum laudamus
och den ryktbara Dies iræ, dies illa, som förut tillades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
