Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Albertino Mussato och Cola di Rienzo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fader, utan av djävulen, och detta i stället att förskräcka,
fyller dem, isynnerhet Ecerinus, med stolthet. Detta
uppslag skulle ju onekligen i en Byrons hand hava kunnat
utvecklas till stor poesi, men därtill var Mussato icke mannen.
I stället upptages fortsättningen med berättelser om Ecerinus’
illgärningar, till dess att vi i den fjärde akten få höra, att
han blivit besegrad och förkortat sitt eget liv. Den femte
akten upptages av en berättelse om den mera obetydlige
broderns död.
Men så underhaltig denna lärda professorspoesi än är, är
den litteraturhistoriskt av stort intresse såsom världens äldsta
antikiserande tragedi. Den yttre tekniken — det enda
Mussato kunde tillägna sig — är alldeles från Seneca.
Stycket sönderfaller i fem akter, och varje akt avslutas med
en kör, vilken gör sig till tolk för några allmänna moraliska
betraktelser. På scenen händer överhuvud ingenting, utan
allt berättas av den från antiken lånade budbäraren. De
uppträdande äro ytterst få, och den enda, för vilken man
kan hysa något intresse, är huvudpersonen. Liksom hos
Seneca rör sig det hela med “gräsligheter“, och genom dessa
söker författaren nå den antika tragediens väldiga patos.
Säkerligen var dramat blott avsett att läsas, och körens
karaktär är därför alldeles obestämd; man vet ej ens, om
den består av män eller kvinnor. Likaså är scenen ett
idealrum, som tyckes växla, utan att författaren givit akt därpå.
Tidens enhet är ej vidare sträng, och stycket skildrar ju
tyrannens hela liv. Slutligen är handlingens enhet ganska
ofullkomligt iakttagen, ty hela femte akten är ett tillägg.
Men till samma synder gjorde sig ock renässansens följande
tragedier skyldiga, och praktiskt taget var det först på
1600-talet, som frågan om de tre enheterna kom under diskussion.
Någon betydelse för renässansens utveckling fick Mussato
icke. Han var en lokal berömdhet, som snart glömdes bort,
och egentligen är det först av våra dagars forskning, som
han uppmärksammats.
En vida mera karaktäristisk företeelse är Cola di Rienzo
— en drömmare, en fantast, men innerst och framför allt
en poet, vars dikt var hans liv, en underbar dikt, i vilken
medeltid och renässans på ett egendomligt sätt flyta samman.
Rienzo var en fattig romare ur folket, och hans ungdom
hade förflutit bland den forna världsstadens väldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
