Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Boccaccio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anknuten till de båda floderna Affrico och Mensola, som
där strömma in i Arno. Affrico var ursprungligen en herde,
Mensola en herdinna, och det var efter detta olyckliga
kärlekspar, som de båda floderna uppkallats. Mensola hade
förvandlats till floden med samma namn, och Affricos blod
hade strömmat ut i den flod, som efter honom fått sitt namn.
Här är ämnet gripet ur livet — det är kärleken han
skildrar, de ungas böjelse i alla dess olika skiftningar, Mensolas
känsla för sin och Affricos son, och det gamla parets, Affricos
föräldrars, ömhet för honom. Det hela har över sig något
av den äkta idyllens charm och är en halvt folklig dikt,
på samma gång den är inspirerad av antiken.
Före Decamerone skrev han ännu två arbeten, som båda
äro, var och en i sitt slag, högeligen märkliga,
prosaromanen Fiammetta och visionsdikten Amorosa visione.
Fiammetta är i viss mån en verklighetsroman. Innehållet
är enkelt. Hjältinnan är en förnäm neapolitansk dam, gift
med en högboren, fint bildad ädling, som hon älskar. Så
kommer en ung man, Panfilo från Toscana, till Neapel, de
råkas i en kyrka, Fiammetta söker först kuva sin lidelse för
den unge florentinaren, men den blir henne övermäktig, en
natt bryter han sig in i hennes sängkammare, och hon
faller. Men efter några månaders kärlekslycka kallas
Panfilo av sin gamle fader tillbaka till Florens, och de
älskande måste skiljas. Han lovar väl att snart återvända,
men efter någon tid får Fiammetta höra, att han gift sig,
och nu lider hon den försmådda kärlekens alla kval. Detta
rykte visar sig väl vara osant — det hade varit Panfilos
fader, som gift om sig — men i stället får Fiammetta
visshet om, att han älskar en annan. Nu beslutar hon att
döda sig, men först vill hon till varning för andra kvinnor
nedskriva sitt livs sorgliga saga. Och detta är romanen.
För det första är det tydligt, att vi här i viss mån hava
en självbiografi. Fiammetta är grevinnan av Aquino och
Panfilo är Boccaccio. Mötet i kyrkan är detsamma, som vi
känna från verkligheten, det nattliga inbrottet är troligen
också faktiskt, Boccaccios resa till Florens är det säkert,
hans fader gifte i början av 1340-talet om sig, och själv
tyckes Boccaccio vid denna tid hava inlett en ny
kärleksförbindelse med en florentinska, som blev moder till hans
dotter Violanta, vilken var född omkring 1347. Men å den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
