140 (Allmän litteraturhistoria / 3. Renässansen)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humanismen utanför Italien - Den tyska humanismen och reformationen - Reuchlin - Erasmus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Triumphus Capnionis, troligen av Hutten, och försedd med ett
träsnitt, å vilket Capnio — det latinska namnet på Reuchlin —
förhärligades såsom en romersk triumfator, tilljublad av alla
humanister och segrande över alla sina lumpna motståndare.

Dikten utkom 1518. Men därmed avstannade striden av
sig själv. Reformationen hade utbrutit, och denna mera
folkliga rörelse tilldrog sig nu allas uppmärksamhet. Men
till Luther ställde sig Reuchlin kylig. Väl var han en bland
dem, som genom sin vetenskapliga verksamhet förberett den
nya rörelsen, men det demagogiska, revolutionära draget i
denna tilltalade honom ej. Själv hade han blott vänt sig
till de lärde och aldrig sökt att bringa massans lidelser i
svallning. Han skrev väl aldrig mot Luther, men ej heller
för honom, och han tyckte sig hava haft nog av strid.
Kort därefter, 1522, slutade han ock sina dagar.

ERASMUS

Reuchlin var emellertid ej den mest typiske representanten
för humanismen norr om Alperna, utan det var hans
jämnårige: Desiderius Erasmus, född i Rotterdam 1467 och
död i Basel 1536, den avgjort mest moderne av alla
humanisterna och vars skrifter än i dag med nöje kunna läsas.
Måhända han var icke någon stor man, men säkert en bland
de mest mänskliga och älskvärda, som litteraturhistorien känner.
I mycket erinrar han om Voltaire, var liksom denne gnistrande
kvick i sin satir, var en överlägsen stilist och hade samma
fria blick på livet. Liksom denne intog han nästan en
monarks ställning inom sin tids vetenskapliga värld, och
liksom Voltaire hade han intet emot att av sina högtstående
gynnare mottaga pensioner, ty även han hade smak för ett
förfinat liv och dog såsom en burgen man. Men å den andra
sidan lät han av dessa pensioner ej binda sig, utan var
verkligen en man för sig, för stolt att ingå i något parti,
emedan han med en viss rätt kunde betrakta sig själv
såsom ett parti. Liksom Voltaire fordrade han en furstes
hyllning, var svag och sjuklig samt därför kvinnligt nervös
och lätt irriterad. Men ehuru fåfäng såsom alla humanister,
hade han dock förmågan att med en viss älskvärd humor
skämta med sina egna svagheter. Han kunde t. o. m.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Mon Apr 1 18:46:15 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/allmlihi/3/0162.html

		Allmän litteraturhistoria / 3. Renässansen / 140 (1919-1926) Author: Henrik Schück Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|