Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Inledning - Den religiösa reaktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställning på 1540-talet var ännu ganska vansklig, och Paulus
III hade av helt naturlig fruktan motsatt sig
sammankallandet av ett kyrkomöte; minnena av koncilierna på den stora
schismens tid, då dessa allmänna parlament avsatt påvar och
gjort sig till kyrkans högsta instans, voro ju ej lockande.
Men han hade tvingats att giva vika, och 1545 hade till sist
mötet i Trento kommit till stånd. Det avbröts väl efter
några år, men återupptogs 1562 och fördes nu till slut.
Protestanternas vägran att sända några representanter var
redan en halv seger för det ultramontana partiet, och tack
vare jesuiterna förvandlades den halva segern i en hel.
Versio vulgata tillerkändes gudomlig auktoritet, och den rätta
tolkningen av bibeln förbehölls den av den heliga ande
stiftade kyrkan, vars tradition tillmättes samma betydelse
som den heliga skrift. Hela den medeltida kyrkoläran blev
härigenom — och först nu — fast kodifierad och kodifierad
i direkt motsats till den augsburgiska bekännelsen. Såsom
andlig makt har påven kanske aldrig varit mäktigare än
under dessa år, och ett yttre tecken på denna nyvaknade
medeltida fanatism var återupptagandet av tanken på ett
korståg mot de otrogna — den tanke, som ligger till grund
för motreformationens stora epos, Tassos Gerusalemme liberata.
Hos katolikerna hade reaktionen således något av en ny
rörelses erövrarlynne och romantik, särskilt i det land,
varifrån reaktionen utgått, i Spanien, och där utlöste den sig
även i en diktning, som sjuder av lidelse och färgas av den
nyvaknade katolicismens nästan hektiska glöd. Denna
poetiska kraft hade icke den protestantiska motrörelsen. Hos
de reformerta engelsmännen fick väl — dock först genom
kampen mot Spanien, sedan genom det religiösa
inbördeskriget — den protestantiska diktningen hos Spenser och
Milton en stolt, utmanande stålklang, som svarar mot den
spanska. Men för lutheranerna betecknar denna tid icke
någon pånyttfödelse. Även det religiösa livet förstelnar hos
dem i en andefattig ortodoxi, den tyska kulturen sjunker
tillbaka i medeltidens skolastik och mystik, i en andlig slöhet
och ett estetiskt barbari, som i stort sett varar ända till
1700-talets mitt, då efter mer än två hundra års dvala
tyskt själsliv åter blir en faktor i litteraturens historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
