Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Inledning - Pietro Aretino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkligt tillgiven, mot sina barn var han en god far, och han
erinrar inte så litet om en modern italiensk camorrist, som
är sina vänners vän, sina fienders fiende och som obesvärat
plundrar de rika, men lika obesvärat delar med sig åt sina
vänner. “Låt oss leva, allt det andra är gyckel“ — var
hans maxim.
Aretino arbetade med en oerhörd lätthet, och att hans
produktion i omfång ej närmade sig till Lopes, berodde helt
enkelt därpå, att han föredrog att roa sig framför att skriva.
Sitt författarskap utövade han blott på några få lediga
stunder. Men icke dess mindre har han försökt sig på
nästan alla områden och skrivit komedier, tragedier,
sedeskildringar; dialoger, noveller, satirer, sonetter, brev och —
märkvärdigt nog — även religiösa poem. I den punkten
är han en för den nya tiden mycket karaktäristisk
företeelse. Ingen har våldsammare än han smutskastat präster
och kloster, t. o. m. påvar, men han ifrågasatte aldrig själva
institutionernas berättigande, anföll aldrig själva påvemakten
eller klosterväsendet, hatade av allt hjärta det “lutherska
pedanteriet“ — och för övrigt även de reformivrande
katolikerna — samt hade mot slutet av sitt liv ingenting emot
att anlägga den röda kardinalshatten. I den punkten var
han således en renässansman i den gamla stilen. Men å
den andra sidan var han tillräckligt publicist för att
uppfatta de nya vinddragen. Han dog visserligen redan 1556,
samma år som kardinal Caraffa blev påve, men han hade
tydligen en känsla av strömkantringen. Det var denna
sida, som kom fram i hans stora religiösa dikter, Umanità
di Gesù och Vita di Maria Vergine. Men ehuru vackra
partier här lära finnas, giva de oss dock icke den verklige
Aretino, och denne kommer vida bättre fram i hans
Raggionamenti.
Dessa röra sig inom en värld, där Aretino var mest
hemmastadd, inom demimonden, och de skildra denna med
en brutal öppenhet. Dessa dialoger äro den italienska
motsvarigheten till spanjorernas picareska roman, ett uttryck
för senrenässansens “verism“, och de skildra karaktäristiskt
nog just den picareska värld, som spanjorerna förbigingo.
De båda första handla om en gammal kurtisan, som är
oviss om den levnadsbana, som hon skall välja för sin dotter,
om hon skall gifta bort henne, om hon skall sätta henne i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
