Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Dramat under Cinquecento - Commedia dell’ arte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
troligtvis hava vi här i stället en förkortning av commedia
dell’ arte all’ improviso, d. v. s. en komedi med en
improviserad text. Det betecknande är nämligen, att rollerna här
ej äro utskrivna, utan att blott innehållet i varje scen är
angivet, varefter skådespelaren själv fick improvisera texten.
De äldsta dylika “scenarier“ vi hava kvar, äro från Flaminio
Scalas trupp på 1570-talet. Dessa stycken spelades med
masker och röra sig med vissa bestämda typer. Vi hava
här gubben Pantalone, som narras av sonen eller tjänaren
och som har sina löjligheter — ibland kan han uppträda
såsom rival till sonen — men som i det hela är beskedlig
och slutar med att förlåta dem, som drivit med honom.
Han är tydligen blott en folklig kopia av Plautus’ “senex“,
sannolikt utformad i Padova, ty han är en karikerad typ
av venetianaren. En annan komisk åldring, “il dottore“,
avser däremot ett skämt med de lärda professorerna i
Bologna. En viktig plats intages av de båda tjänarne, “i
zanni“, av vilka Pedrolino är den kvicke och förslagne,
Arlechino den dumme tjänaren — Holbergs Heinrich och
Arv. Först i långt senare stycken har Arlechino övergått
till att bliva den unge älskaren. Andra typer äro den
storskrytande soldaten, Capitano Spavento, som tydligen
härstammar från Plautus’ Miles gloriosus, men som nu fått en
viss tidsfärg av spansk legoknekt. Vidare hava vi egoisten
Pulcinella, som sedan övergick till marionetteatrarnes
Polichinell och som lever kvar i den engelska skämtfiguren
Punch, Colombina, som först är den förslagna tjänarinnan,
men sedan övergår till Arlechinos älskarinna, den
skurkaktige Brighella, som i viss mån varit förebilden för Scapin,
Sgagnarelle, Mascarille och Figaro, den tjocke, pratsjuke
Tartaglia m. fl.
Någon karaktärsteckning förekommer här naturligtvis ej
annat än en viss nyansering av typerna, och det hela är
anlagt på en serie av burleska förvecklingar av en mycket
enkel beskaffenhet. Den unga damen låtsas vara stum eller
besatt av någon ond ande, älskaren får träffa henne under
en förklädnad som läkare eller undergörare, prygel utdelas
ymnigt, bänkar, på vilka Pantalone och Pulcinella tagit
plats, gå sönder och de falla till marken o. s. v. Skämten,
“lazzi“, voro i det hela i samma stil som de, vilka utföras
av clownerna i våra dagars cirkus. Men trots det puerila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
