Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Dramat under Cinquecento - Pastoralen och operan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom vi minnas, Angelo Poliziano genom Orfeo, och att
denna art av drama skulle särskilt omhuldas vid renässansens
praktälskande hov, var naturligt, särskilt sedan herderomanen
genom Sannazaros Arcadia kommit på modet. Eklogen
tillhör därför senrenässansens mest omtyckta diktarter, och vid
hoven uppfördes ofta dylika stycken, vid vilka man särskilt
lade an på de praktfulla dräkterna och den vackra
skogsdekorationen. Redan från början var eklogen en blandform
av olika konstarter. En framstående plats i ett dylikt drama
intogo de här inlagda baletterna, i det hela var karaktären
mera lyrisk än dramatisk, och de talade partierna avbrötos
ofta av sånger, både soloarior och körer.
Även här började den nya renässansestetiken att spela in.
Man hade ju skapat en tragedi och en komedi i antik stil.
Men antiken hade även en tredje art av drama, satyrspelet,
som man kände genom Euripides’ Kyklops, och det var en
dylik modern “Satyra“, som Giraldi Cinthio ville skapa med
sitt drama Egle, som 1545 uppfördes i författarens hem i
närvaro av hertigen av Ferrara. Sedan följde andra stycken
i samma stil, men dessa bleknade snart inför Tassos
pastoraldrama Aminta, i vilket barocktidens luft redan slår oss till
mötes. Redan här få vi en förnimmelse av seicentos bleka
erotik, dess förstuckna sensualism, dess sentimentalitet och
herderomanens hela pastorala onatur. Stycket uppfördes 1573
med stor prakt inför hovet i Ferrara — således medan Tasso
ännu stod på höjden av sin skaparkraft, innan svårmodets
skuggor hade lägrat sig över hans själ — och det är hovet
i Ferrara, som här framträder i ideal förklädnad; själv döljer
sig Tasso bakom herden Tirsi. Hjältinnan är den
otillgängliga herdinnan Silvia, som älskas av herden Aminta.
En satyr överraskar henne under badet, fångar och binder
henne vid ett träd, men i det rätta ögonblicket anländer Aminta
och befriar den fångna, som skamsen över sin nakenhet
flyr utan att tacka sin räddare. Därpå får Aminta en ny
olyckspost: att Silvia blivit ihjälriven av en varg. I
förtvivlan vill han taga sitt liv och störta sig i floden. Men
i sista stund räddas han av Silvia, som icke är död och
vars hårdhet nu mjuknat inför hans hängivenhet. Det hela
tonar därför ut i den triumferande kärlekens lycka — som
man märker urbilden till Creutz’ Atis och Camilla.
Över denna dikt, som hastigt förvärvade sig en oerhörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
