Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Lopes samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där intaga en aftonmåltid hos denne. Därpå tar stengästen
farväl, Don Juan fattar ett ljus att lysa honom ut, men
nu svarar gengångaren: “Behövs ej. Mig lyser Gud.“ —
Det svar, på vilket publiken helt visst hela tiden väntat i
andlös spänning, var därmed givet, och spöket försvinner.
Kanske ännu kraftigare än den scen, som skildrar festen
i gravkapellet — ättika till vin och skorpioner till mat —
och där den lugubra stämningen snarare förstärkes av
Graciosos skämt. Till sist kommer här straffet. Spöket griper
Don Juans hand, denne känner, huru helvetets eld bränner
honom, och han störtar ned död.
Det var dessa scener, som buro upp dramat, och så spanska
de än voro, slogo de dock mäktigt an även på utlandet —
först naturligtvis i Italien, som under 1600-talet var ett
halvt spanskt land. Tirsos stycke framkallade där åtminstone
två efterbildningar, av Cigognini och av Giliberto, och av
dessa gav det senare, av en italiensk trupp i Paris
uppförda stycket uppslaget till två franska bearbetningar, av
de Villiers och Dorimond. Alla dessa stycken — samt
möjligen ock El Burlador, som kan hava uppförts av en spansk
trupp, som vid denna tid uppehöll sig i Paris — tyckas
hava varit kända av Molière, som bearbetade dem i sin Le
Festin de Pierre. Men det tacksamma ämnet togs upp även
av andra, av Thomas Corneille — en broder till “den store“
— av en engelsk dramatiker, Shadwell, av Goldoni m. fl.
Mest populärt har det såsom bekant blivit genom Lorenzo
da Pontes libretto till Mozarts ryktbara opera (1787), som
alldeles utträngde Glucks med samma ämne, och själva typen,
den store kvinnoförföraren, blev en av dem, som sedan
under nyromantikens dagar mest slog an på de dåtida
skalderna, Hoffman, Merimée m. fl. Även Kirkegaard och
Tolstoj hava varit inne på den, men däremot står Byrons
Don Juan knappt i något förhållande varken till typen eller
till Tirsos stycke. Hans hjälte är snarare Cherubin än Don
Juan.
Såsom den tredje betydande skalden bland dessa Lopes
samtida framstår Juan Ruiz de Alarcon. I jämförelse med
de andra dramatikerna skrev han jämförelsevis få stycken
och tyckes i följd av sitt stridbara lynne ej hava varit
uppskattad av vare sig sina kolleger eller av publiken. Om
hans förhållande till den senare får man kanske den mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
