Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Lopes samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hovet till Segovia. Markisens son, den utsvävande greve
Julian, som kastat sina blickar på den förmente vävarens
hustru, får emellertid stryk av den äkta mannen och låter
till hämnd kasta honom i fängelse tillsammans med åtskilliga
banditer och tjuvar. Med dem planlägger Fernando nu ett
allmänt rymningsförsök. Flykten företages från sjuksalen,
dit man fört den till händer och fötter fängslade Fernando,
som för att komma på sjukavdelningen själv tillfogat sig
ett sår. Från salen skall man bana sig väg upp på taket
och därifrån hissa sig ned till marken. Men Fernando
lyckas icke att bända sönder de fasta handbojorna, och
hammare vågar han icke använda, då bullret skulle varsko
fångvaktarne. Men, utropar han, “två fingrar skola ej
hindra hela kroppen att bli fri“, och så biter han av bägge
tummarna, rycker ut sina fjättrade händer och flyr —
egendomligt nog utan att denna kraftscen verkar groteskt
överdriven.
I bergen organiseras nu ett stort rövarband, till vars
hövding Fernando utses, och vi möta redan i det spanska
stycket samma ädla rövare med samma stränga disciplin
som hos Schiller. Men äventyren äro rikare och mera
växlande. De sluta därmed, att morerna anfalla Kastilien,
konungens trupper under befäl av den förrädiske markisen
bliva i grund slagna, men i det kritiska ögonblicket griper
Fernando in med sitt rövarband, förvandlar nederlaget till
seger och dräper styckets bov. Därpå ger han sig
tillkänna, insättes i sin rang, hans och faderns oskuld
erkännes, och alla de tappra rövarne få nåd.
Likheterna med Die Räuber äro således ganska stora.
Men Schillers drama var en ynglings ljungande stridsskrift
mot hela det officiella, hycklande samhället, och detta
idéinnehåll är det bärande i stycket, under det att den
handling, i vilken detta inlagts, mera är en bisak. Här är det
alldeles tvärtom. Den på förvecklingar och överraskningar
så rika handlingen à la Monte Christo är huvudsaken, och
något egentligt idéinnehåll kan man knappast framkonstruera.
Det hela är ett spännande äventyr, framställt med en ovanlig
verve och fantasi, men heller intet mera.
Det stycke, för vilket Alarcon blivit mest bekant, La
Verdad sospechosa (Den misstänkta sanningen) hör kanske
icke till hans bästa, men har i varje fall en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
