Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Dramat - Den antikiserande tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ger för kören en utförlig skildring av Jeftas seger —
en kontrast till den dystra tonen i den första. I den
tredje inträder Jefta och prisar i högstämda ord Herren,
som givit honom seger över Israels fiender. I slutet av
denna monolog yppar han sitt löfte, och i detsamma möter
honom Iphis. Nu följer en stark scen, som skildrar den
olycklige faderns förtvivlan. Ännu har han dock icke hjärta
att meddela Iphis det öde, som väntar henne, ehuru hon av
hans upprördhet anar, att något fruktansvärt inträffat. Den
fjärde akten upptages av ett samtal mellan Jefta och dennes
förtrogne, som fåfängt söker trösta honom. I den femte
har Jefta ett liknande samtal med en präst, som vill visa
honom, att han har orätt att stå fast vid sitt beslut, och först
i den sjette har Iphis fått veta hemligheten, men liksom
Iphigineia tvekar hon ej att offra sig för fäderneslandets
frihet, och den unga flickan höjer sig här till verklig
hjältinna. Med budbärarens berättelse i den sjunde
avdelningen om hennes död slutar detta ovanligt klart byggda
drama, som även har flera vackra lyriska partier och
kraftfullt utmejslade sentenser i den stil, som sedan blev så
vanlig inom den franska tragedien. För övrigt känna vi
ju igen hela den klassiska apparaten: budbäraren, de
förtrogne, drömmarna, kören, och liksom i de antika
tragedierna uppträda endast högst tre personer i varje scen.
Slutligen har författaren icke utan framgång sökt höja sig till
den antika tragediens patos. Av de nyklassiska dramerna,
både på latin och på de moderna språken, hör Jephtes
således till de bäst lyckade. Att ämnet var lånat från den
bibliska folksagan, var också ett gott grepp — detsamma,
som Milton sedan gjorde med sin Samson Agonistes — och
i full överensstämmelse med det grekiska dramat, som likaledes
rörde sig inom den mytiska folksagans värld. Buchananus
hade således åstadkommit ett såväl klassiskt som kristligt
drama. Andra valde antika ämnen, såsom Muretus, vilken
skrev den första Cæsarstragedien (1544).
Men den starka antikiserande strömningen hos tiden röjer
sig ock på andra sätt. Så översatte man under dessa år
en mängd stycken av Sophokles och Euripides samt
naturligtvis också av Terentius. Så vitt man vet blevo de dock
icke uppförda med undantag för Ronsards översättning av
Aristophanes’ Plutos. Men även italienarnes försök i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
