Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Marlowe och hans efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dramat tyckes hava haft en oerhörd framgång, och på
vanligt sätt, när ett stycke gått, begärde truppen en
fortsättning. Estetiskt sett föreföll detta omöjligt, ty nya
slaktningar och nya segrar skulle ju blott bliva en
upprepning. Och dock lyckades Marlowe även nu. Det nya
stycket visar oss Tamburlaine i kamp mot själva himlen,
han hånar Koranen, Muhammed och gudavärlden, och de
antika tragediernas “hybris“ vänder här tillbaka, men med
en vida mera djärv och utmanande klang. Straffet, som
följer, har heller icke samma karaktär av rättvisa som i den
antika tragedien. Tvärtom — Tamburlaine dör lika stolt
och oböjlig som han levat, väl en svagare fiende i kamp
mot himlen, men utan att andligen besegras i sitt trots.
Han har just utslungat sina hädelser, då han träffas av ett
hastigt illamående, och inom kort är han en dödsmärkt man.
Men ehuru han ej längre har kraft att resa sig upp, vill
han dock “storma mot himlens murar att fästa våra svarta
vimplar där till tecken på att gudarna besegrats“. Och
själva döden tyckes bäva för hans blick:
Se hur min slav, det stygga odjur Död,
Står skälvande och blek av ömklig fruktan,
Men måttar åt mig med sin mördardolk!
Han flyr för varje blick, jag honom ger,
Men smyger fram, så snart jag tittar bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
