Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - De stora komediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de icke blott vanbördingsmärket från sig själva, utan i viss
mån ock från hela den klass de tillhörde.
Shakspere’s dramer under dessa år, 1597—1600, fyllas
också av en strålande livsglädje och harmoni, av kraft och
lycka, och nu skapar han sin mest fulländade komiska
gestalt: Sir John. Väl skrev han fortfarande krönikespel, men
dem förvandlar han till lustspel med en historisk bakgrund,
till realistiska skildringar ur Londonlivet — förebilderna för
dem, som sedan med det nya århundradets början blevo så
populära på Londons teatrar. Och därmed skapar han också
den realistiska prosan inom dramat. Den dramatiska prosan
var visserligen intet nytt. Men antingen hade denna varit
en förkonstlad, pretiös lek med ord eller dessa olidliga
clownerier, som så vanpryda Shakspere’s äldre stycken. Nu
däremot blir den fullt naturlig, passande för personen och
individualiserad efter denna, kvick och rolig, utan att därför
jäkta en vits till döds. Och den växlar nu med dessa
poesifyllda, på vers avfattade scener, genom vilka hela dramat
blir en mångstämmig symfoni av skiftande tongångar.
Väckelsen till sitt första drama under denna tid, Henrik
IV, fick Shakspere troligtvis genom det gamla, så svaga
krönikespelet Famous victories of Henry V, men också blott
väckelsen, ty de direkta likheterna äro ytterst obetydliga,
och det mesta av den historiska ramen lånade han från
Holinsheds krönika. Både såsom historiskt skådespel och
såsom en realistisk komedi var dramat fullt avslutat, och
Shakspere tänkte tydligen icke, då han skrev det, på något
fortsättningsstycke. Men Sir John gjorde en så stormande
lycka, att truppen önskade en andra del. Och Shakspere
kunde även skriva en dylik, ty ämnet var ännu ej fullt
utnyttjat. Dels införde han några nya realistiska krogtyper
och dels visade han Sir John ur en ny synpunkt: såsom
den oemotståndlige kvinnotjusaren, visserligen inom en mycket
vulgär sfär. Återigen lyckades han, och en helt visst
alldeles tillförlitlig tradition berättar, att drottning Elisabeth
blivit så intagen av denne nye Falstaff, att hon befallt
skalden att skriva ännu ett tredje skådespel, som skulle visa
publiken Sir John såsom kär. Shakspere lydde, och så
tillkom stycket Muntra Fruarna i Windsor — antagligen så kallat,
därför att det uppfördes inför drottningen vid någon
hovfest i Windsor. Men uppgiften var i själva verket omöjlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
