Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Ben Jonson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom och Shakspere, jämför den förre med en tung, spansk
gallion, den senare med ett lätt engelskt krigsskepp. Någon
bortkommen, lärd pedant var Ben dock minst av allt. I
olikhet med Shakspere studerade han visserligen lidelsefullt
sina klassiska auktorer och hade även ett stort bibliotek,
men samma våldsamhet utvecklade han också vid
dryckesbordet, och värjan vid hans sida satt ovanligt löst i slidan.
Med sina kolleger inom litteraturen kom han lätt i delo —
i detta fall alldeles olik “gentle“ Shakspere — gav dem
huden full med ovett, men menade ej så illa med det och
var lätt försonad. Med Shakspere tyckes han väl alltid
hava varit vän, men detta berodde tydligen på dennes
fullständiga flärdfrihet, tack vare vilken den så självmedvetne
Ben aldrig i honom såg någon medtävlare. I de lag, där
de umgingos, bland författarne på Sjöjungfrun och Hin
ondes huvud, var Ben obestritt hövdingen och de andra hans
vasaller — de kallades ock “the tribe of Ben“, “Benjamins
stam“. Hans munterhet beskrives såsom stojande och bastant,
icke av Shakspere’s fina, spirituella kynne, men den var
tydligen mera imponerande på sällskapet. Tack vare sina
bokköp och sina ymniga libationer hade emellertid Ben alltid
dåliga affärer och saknade tydligen Shakspere’s praktiska
förstånd. Hans inkomster voro dock, när han arbetat sig upp,
ganska betydande, tack vare de pensioner, som han erhöll
från hovet och adeln. Han fick också återgälda dem med
hyllningsdikter av olika slag, under det att man av
Shakspere’s hand icke har en enda dylik dikt. Till någon
personlig servilism nedlät sig Ben dock icke, utan tyckes även
i de mäktiges sällskap hava varit samma självmedvetne
kraftfulle jätte, som han var bland sina rökande och drickande
vänner.
Hans liv, innan han blev erkänd såsom sin tids främste
författare, hade dock varit ganska växlingsrikt. När han
slutat skolan, satte styvfadern honom i murarlära, och det
fick han också sedermera höra, ty när man riktigt ville reta
honom, slungade man ut mot honom ett “murare!“ för att
med det epitetet täppa munnen på honom. Yrket tilltalade
honom ej heller, och i stället tog han värvning, gick ut i
det nederländska kriget och blev så skådespelare, när han
kommit helskinnad undan bataljerna. Vid blott nitton års
ålder hade han hunnit med allt detta, t. o. m. att gifta sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
