Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Milton - John Milton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lidande, fängslad heros, och det han vill skildra är blott
dennes patos. Liksom i Prometheus äro dramats övriga
personer endast till för att giva hjälten tillfälle att utveckla
detta patos. Men även själva ämneskretsen är densamma
som de grekiska tragediernas, om än modifierad, såsom den
kristna tiden fordrade. Ämnet i en grekisk tragedi var,
såsom vi minnas, undantagslöst lånad från den heroiska
folksagan, aldrig från den verkliga historien, heller aldrig
från den rena gudamyten. På samma sätt har Milton
förfarit. Hans hjälte är icke någon personlighet ur den
verkliga historien, utan en biblisk heros, lika bekant för Miltons
auditorium som Orestes och Agamemnon voro för Aiskhylos’.
Såsom redan härav antydes, har Milton i sitt drama på
ett överlägset sätt lyckats förena antik och modern anda.
Simson dukar ej under för något dunkelt, bakom
människolivet lurande öde. Han har begått ett brott: av sinnlighet,
av kärlek till en främmande kvinna har han yppat Guds
hemlighet, och således svikit sin Gud och sitt folk. Denna
skuld ligger visserligen före dramats början, men vi veta,
att han fullt fritt ådragit sig den. Han har således den
“väldiga skuld“, som Aristoteles fordrade för den tragiska
hjälten, men därjämte har han så mycket stort och
berättigat hos sig, att vår medkänsla ständigt följer honom. Hans
brist var i själva verket blott den, att ingen dödlig mäktar
att helt vara en Herrens kämpe. Han lider visserligen med
rätta, men genom detta lidande försonar han sin skuld,
genom den yttre förnedringen höjer han sig ånyo, och till
sist blir han åter, vad han en gång varit: en Herrans kämpe,
som genom sin frivilliga offerdöd når det mål, som han
under livet av mänsklig svaghet svikit. Och i det fallet är
Samson Agonistes lika Shakspere’s tragedier, att hjältens
lidande icke beror därpå, att han i det yttre misslyckats,
utan därpå att han känner sig hava förfelat sin kallelse i
livet. Det är medvetandet om detta brott, som trycker ned
honom och fyller honom med det stora tragiska lidandet.
Men Miltons drama är modernt också i den subjektivitet,
som dallrar bakom hans omtolkning av den
gammaltestamentliga sagan. Själv kände han sig, då han skrev detta
drama, som en slagen Jahves tjänare, fången hos ett
avgudadyrkande folk. Allt det han ansåg heligt, gäckades,
puritanernas tro försmädades i de halvdruckna kavaljerernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
