Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den religiösa kulturen - Bossuet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stil har ännu kvar arvet från renässansen, det lidelsefulla,
starkt personliga, och han är störst i sina så gripande
självbekännelser. Bossuet är däremot typiskt klassisk, vad han
vill uttrycka är en hel församlings tankar och känslor, det
allmänmänskliga, och han är framför allt religiös vältalare.
Hans stil är pompös, utan att vara barock, ett Versailles i
ord, klar, smakfull, men utan dessa individuella nyanser,
som bjödo den äkta klassiciteten så emot. Och slutligen är
han trots sin reaktionära läggning, sin nästan kritiklösa tro
en rationalist, en dialektiker såsom alla representativa
personligheter från denna tid, en avgjord fiende till den
religiösa mystik, som började framträda mot slutet av
århundradet, och han har även klassicitetens utpräglade intresse
för den psykologiska analysen. I motsats till den brådmogna
Pascal utvecklades han jämförelsevis sent, och någon
framskjuten ställning intog han knappast förr än flera år efter
dennes död, då han (1670) blev kronprinsens informator.
Hans liv förut hade varit ganska händelsefattigt. Efter
mycket grundliga filosofiska studier först i ett
jesuitkollegium, sedan vid universitetet i Paris hade Bossuet 1652
blivit präst och förvärvade sig såsom sådan ett visst rykte
såsom god predikant. 1659 kallades han i följd härav från
Metz till Paris och blev även där så småningom en berömd
andlig vältalare. Men det var egentligen först genom sitt
griftetal över drottning Henriette av England (1669), som
han slog igenom och kom att intaga en ledande ställning.
Året därpå utnämndes han till informator för den nioårige
Dauphin — en plats, som han skötte under tio år och som
var mycket ansträngande: tre timmars lektioner om dagen,
till vilka han måste omsorgsfullt preparera sig och för vilka
han själv utarbetade flera läroböcker; att resultatet likväl
blev mycket obetydligt, berodde nog till största delen på
lärjungens bristande begåvning. Efter sitt avskedstagande
utnämndes han till biskop i Meaux, och det var egentligen
nu först han kunde framträda såsom författare. Att här
ingå på alla hans många arbeten förbjudes av utrymmet,
och vi få därför inskränka oss till de viktigaste, i vilka
tidens idéer klarast återspeglas.
Såsom Dauphins informator skrev han en furstlig
uppfostringslära, Politique tirée de l’Écriture sainte, som
visserligen trycktes först efter författarens död och som flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
