Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Renässansens epigoner - Den picareska romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Liksom inom den preciösa romanen är även här
kompositionen ganska bristfällig. Efter spanskt mönster inläggas,
liksom hos Scudéry, berättelser, i vilka de handlande
personerna skildra sina föregående öden. De senare
händelserna komma därför ofta före de tidigare, och härav lider
överskådligheten icke så litet. Äventyren äro ytterst brokiga
och växlande, och de intressera ännu så länge mera än
teckningen av karaktärer och miljö, som dock någon gång kan
vara förträfflig. Men trots sina brister har denna roman
likväl en viss betydelse. Den är ett uttryck för den ännu
icke helt döda renässansens opposition mot den nya, preciösa
idealismen. Den riktar sig ock mot samtidens dragning åt
centralisation, ordning och auktoritet, röjer ännu renässansens
smak för det rörliga, individuella livet och har ej alldeles
förlorat dess skepsis och dess lust till kritik. I sin fordran på
sanning förbereder denna roman 1660-talets klassicitet, och
både Molière och Boileau anknyta till den kritik, som ligger
bakom dessa nu till större delen glömda komiska romaner,
vilka för övrigt lästes lika mycket, kanske rent av mera än
de preciösa, ehuru man ej tillmätte dem samma konstvärde.
Uppslagen till en fransk picaresk roman kommo från två
författare, som redan behandlats i föregående del, från Agrippa
d’Aubigné och Théophile de Viau. Bland de många arbeten,
som flöto ur den förres aldrig sinande penna, befann sig ock
Les aventures du Baron de Faeneste, som visserligen icke är
en roman, utan en följd av dialoger, i vilka d’Aubigné
satiriserar en bland denna tids mera vanliga typer, en
storskrytande äventyrare och landsstrykare. Men genom sin realism
och sin observationsförmåga förebådar d’Aubigné här den
följande romanen. Närmare denna komma vi i det fragment,
som Théophile de Viau efterlämnat, Fragments d’un histoire
comique. Numera är författaren mest bekant för sin förut
omtalade pastoral Pyrame et Thisbé med dess floskulösa språk.
Men detta drama är mycket litet i samklang med Théophiles
författarskap i övrigt. Han var i själva verket en libertin,
som höll på att bliva bränd för sina fria åsikter, och hans
roman är närmast ett anfall på det börjande preciösväsendet.
En författare i våra dagar, heter det i det första kapitlet,
skulle antagligen börja sin bok på följande sätt:
“Morgonrodnaden, helt och hållet av guld och azur, broderad med
pärlor och rubiner, syntes vid österns portar; stjärnorna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
