Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Renässansens epigoner - Satiren - Burlesken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som också vände sig mot den nya strömningen i tiden, en
född frondör, ehuru han kom att stå på Mazarins sida mot
Fronden, käck, skeptisk och frispråkig, duellant och rumiare,
omöjlig att disciplinera och därför så litet passande som
möjligt för det auktoritetens tidevarv, som då grydde. Han
fick ej heller uppleva dess slutliga triumf, ty han avled
redan 1655, blott 35 år gammal. Hans båda främsta
arbeten äro Histoire comique des états et empires de la lune
och Histoire comique des états et empires du soleil. Till
uppslaget äro de ej vidare originella, utan återgå som de
flesta dylika utopier till Lukianos’ under renässansen så ofta
efterbildade Sannfärdiga historia. Själva “resorna“ till månen
och till solen äro alldeles fantastiska, utan Swifts förmåga
att göra det orimliga sannolikt. Men huvudvikten ligger
ej därpå, utan på satiren. Liksom Molière var även Cyrano
en lärjunge till Gassendi och en avgjord naturalist, som
gycklar både med preciöserna och med den nya idealistiska
filosofien. Han hånar Descartes’ uppfattning av djuren såsom
själlösa maskiner och av människan såsom skapelsens krona.
På månen disputera de lärde om, vad för slags djur Cyrano
egentligen är. Då han blott har två ben räknas han till
fåglarna, men emedan han saknar fjädrar, föres han till den
lägsta klassen och betraktas såsom en ofjädrad papegoja.
På solen råkar han ut för ett liknande missöde. I
fåglarnas rike hånas han av invånarna — människan har ju ej
ens så mycket förstånd, att hon kan skilja arsenik från
socker. Fåfängt söker Cyrano rädda sig genom att påstå
att han icke är människa, utan apa. Men han överbevisas
om sin börd: han skrattar som en narr, gråter som en dåre och,
framför allt, han ljuger — ergo är han människa och icke apa.
I sin naturalism, sitt fritänkeri och sin skepsis tillhörde
Cyrano libertinerna och är därför en bland dem, som
förbereda upplysningstidevarvet. Men på den närmaste tiden
hade han knappt något inflytande, och av klassicitetens män
betraktades han såsom en “efterbliven“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
