Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Corneilles första dramer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bliva bekant i Frankrike. Men däremot har man med rätta
påpekat detta nya lustspels likhet med pastoralen, och man
har karaktäriserat Mélite såsom ett herdedrama — utan herdar.
Liksom pastoralen behandlar Mélite en kärlekshistoria, men
ej den vulgära i den attiska komedien, i farsen och i
commedia dell’ arte, utan denna preciösa, subtila erotik, som då
var på högsta modet både inom societeten, inom romanen
och herdedramat. Kärleken — säger Martinenche — i
Corneilles första komedier är mera ett mode och en attityd än
en känsla, som upprör personens hela väsen, och sådan var
den ock inom Frankrikes litterärt tongivande kretsar. Även
förvecklingarna äro desamma, som vi känna från den
herdevärld, efter vilken denna societet sökte bilda sig — också
den ena älskarens vanvett, ett motiv, som kort förut
parodierats i Le Berger extravagant. Men å andra sidan
framträder Mélite icke såsom något herdedrama, utan rör sig
med unga adelsmän och adelsdamer, som ganska mycket
erinra om dem, som vi sedan möta i Dictionaire des prétieuses,
och händelsen tilldrager sig i Paris. Mélite är således en
pastoral, förvandlad till ett drama ur verkligheten. Att
Corneille vidtog en dylik ändring sammanhänger möjligtvis
med Sorels två år äldre parodi. Visserligen dräpte denna
icke i ett nu smaken för herdepoesien — under de närmaste
åren efter Le Berger extravagant voro pastoralerna t. o. m.
talrikare än förut — men gycklet öppnade dock ögonen på
åtskilliga, och bland dem tyckes Corneille hava varit. Han
strök således herdarne ur sitt stycke och sökte att göra
detta mera realistiskt. Men synnerligen långt i denna
riktning kom han ej, ty en realistisk, individualiserande
karaktäristik låg mot hela tidslynnet. Gestalterna äro ännu
bleka och opersonliga, det hela gör onekligen ett overkligt,
artificiellt intryck. Men så förefaller oss ock den värld,
som ligger bakom Le grand Cyrus och memoarlitteraturen.
Det är dock denna värld med dess preciösa erotik, som
Corneille obestridligen söker att teckna, och det kan ej
nekas, att han ger en kärlekens psykologi, som, om denna
än alls icke går på djupet, dock har en viss finhet och i
varje fall grace, en ton av rokoko, som erinrar både om
Marivaux och om Musset.
Samma strävan mot ett mera realistiskt lustspel kunna vi
ock iakttaga i de komedier, han skrev under de följande åren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
