Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Corneilles första dramer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han där antagligen göra bekantskap med den nya teorien,
och hans nästa drama, tragikomedien Clitandre, som
troligen uppfördes 1632, har sin betydelse — man kan säga:
sin enda betydelse — däri, att det är ett försök att tillämpa
denna teori, således redan två år före Sophonisbe och ett
år före Mairets Virginie, som ofta uppgives vara den första
tragikomedi, som iakttagit lagen om enheterna. Men såsom
estetisk produkt är Clitandre ytterst misslyckad. Stycket
är ett rent romandrama med en ytterligt inkrånglad handling,
med mord, dueller, enleveringar, utstuckna ögon, teaterbovar,
“adorables furies“ och ständiga överraskningar — men med
iakttagandet av tidens enhet. Alla dessa förvecklingar
utspelas nämligen inom tjugofyra timmar och på några
varandra närliggande platser, i ett slott och i skogen bredvid
— något annat fordrade man ju icke, för att rummets
enhet skulle anses iakttagen. Denna enhet är här visserligen
en ren orimlighet, men stycket är intressant såsom ett uttryck
för en ännu nog ganska dunkel känsla hos Corneille: att
ett drama, även om det följde reglerna, dock måste hava
en någorlunda rik handling. De, som klandrat Mélite, skriver
han i företalet, för dess brist på effekter, skola här få sitt
lystmäte, om ej mängden av intriger och händelser alldeles
förbrylla dem. Att jag, fortsätter han, begränsat stycket
till en dag, “beror ej därpå, att jag ångrat mig att ej hava
gjort det i Mélite, eller därpå, att jag för framtiden beslutat
mig för att iakttaga dessa regler. I dag finnas många,
som beundra dem, många, som förakta dem. Vad mig
beträffar, har jag endast velat visa, att om jag avlägsnar mig
från dem, så beror detta ej därpå, att jag ej känner dem.“
Budbäraren, som de gamle använde för att berätta händelser,
som ej kunde framställas på scenen, finner Corneille högst
ledsam, och jag har, yttrar han, därför föredragit att
framställa dessa händelser för åskådaren, föredragit att förnöja
hans ögon framför att plåga hans öron.
Emellertid tyckes hans tragikomedi ej hava slagit an, och
hans nästa stycken äro lustspel i samma stil som Mélite. I
dem iakttager han nu reglerna, om ock med vissa
modifikationer. I det först tryckta av dessa, La Veuve, yttrar
han i företalet (1634): “Jag har här varken iakttagit
reglerna i deras stränghet eller begagnat den frihet, som är
blott alltför vanlig på den franska teatern; de förra äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
