Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Horace, Cinna och Polyeucte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bourgogne och Théâtre du Marais hade en fint bildad
publik. Men detta är ett misstag: publiken var ungefär
av samma blandade art i Paris och London, och vi skola
erinra oss, att Shakspere’s dramer i regeln först uppfördes
vid hovets julföreställningar. Det var själva nationallynnet,
som bestämde den olika utvecklingen. “Reglerna“ inom
dramat voro blott ett uttryck för den tendens, som
genomgår hela den franska litteraturen under 1600-talet och som
också kommer fram i en institution som Franska
Akademien, tendensen att lagbinda poesien och ur denna utmönstra
allt individuellt godtycke, liksom Richelieu samtidigt sökt
utmönstra det ur statslivet. Tidens och rummets enhet var
icke självändamål, utan, såsom Faguet riktigt anmärker,
snarast en garanti för handlingens, för den enkelhet och
klarhet, som var klassicitetens huvudfordran.
Den viktigaste skillnaden mellan Le Cid och det nya
franskklassiska drama, som nu framträdde, var dock, att
den romantik, som mer eller mindre bör hava stött
Richelieu tillbaka, nu försvunnit. Denna romantik passade ej
för det nya Frankrike, som stod på övergången till Ludvig
XIV:s, och man började att allt mera draga sig för
romantiska ämnen, ehuru det dröjde tämligen länge, innan de
alldeles försvunno från scenen; stoffen lånas mindre och
mindre från medeltid och renässans och allt mera från den
klassiska forntiden, särskilt från den antika historien. Under
högklassiciteten valde man därjämte någon enstaka gång en
episod ur den turkiska historien, men karaktäristiskt nog
aldrig någon ur Frankrikes och naturligtvis ännu mindre
ur den borgerliga världen.
Ämneskretsen för det franska klassiska dramat blev
därigenom en annan än för antikens, som aldrig skildrat en
historisk händelse. Corneille själv behandlade endast
undantagsvis ett mytologiskt ämne, och först med Racine togos
dylika upp i samma utsträckning som de historiska. En
annan olikhet låg däri, att det fransk-klassiska dramat, i
likhet med Hardys, uteslöt kören. Under det att det antika
dramat varit musikaliskt, blev därför det fransk-klassiska,
liksom renässanstragedien, retoriskt — i enlighet med den
nya tidens ovilja mot all lyrik — och Corneilles styrka
låg kanske just i hans överlägsna retorik, i dessa bevingade
sentenser, som stundom förefalla, som om de voro inhuggna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
