Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Den nya societeten - La Rochefoucauld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dödsdömda röja ibland väl en ståndaktighet och ett förakt för
döden, men innerst är detta fruktan att möta den, är
bindeln för ögonen. Varken solen eller döden kan man
betrakta utan att blinka. Den vackra gesten bedrager honom
ej. Om vi försona oss med våra fiender, är det för att
förbättra vår egen ställning, av utledsnad vid kriget eller av
fruktan för någon hotande olycka. Och ångern? Den är
icke så mycket sorg över det onda, vi gjort, som fastmera
fruktan för det, som i följd härav kan hända oss. Så är
det ock med det manliga oberoendet. Det hat mot
gunstlingar, som ofta uttalas, är i själva verket intet annat än
kärlek till hovgunst. Förargelsen över att själv icke äga
den förmildras genom det förakt, man visar dem, som sola
sig i den.
På samma obarmhärtiga sätt dissekerar han vänskapen,
kärleken, alla de ädla känslor, som vi prisa hos andra och
hos oss själva. Den verkliga kärleken är såsom en
uppenbarelse av spöken; alla tala om dem, men ingen har sett
dem. Till en stor del är den inbillning: det finnes folk,
som aldrig skulle hava blivit kära, så vida de ej hört talas
om kärlek. Och om vänskapen gör han den elaka
anmärkningen, att i vänners olycka finnes det alltid något, som ej
alldeles misshagar oss. Men existerar då ingen ren dygd?
La Rochefoucauld förnekar det icke, och han utbyter ej en
dogmatism mot en annan. Det var säkerligen ej av
undfallenhet för publiken, som han i sin analys infogade ett
“ofta“, ett “vanligen“ o. s. v. Men han hade tydligen
ytterst sällan råkat på någon handling, som sprungit ur
fullt och oblandat osjälviska motiv, och det låg icke för
hans lynne att söka efter dem, åtminstone icke att tala om
dem, som han iakttagit hos sig själv. Men han har en för-
tjusande aforism om kärleken, om vilken Faguet yttrar, att
den måhända innehåller nyckeln till La Rochefoucaulds
uppfattning av människosjälen: “S’il y a un amour pur et
exempt du mélange de nos autres passions, c’est celui qui
est caché au fond du coeur, et que nous ignorons
nousmêmes“. Och Faguet fortsätter: När han betraktar de
dygder, på vilka människan inom sällskapslivet gör anspråk, så
förnekar han dem. De äro allt för mycket förbundna med
vår fördel för att vi icke skulle utöva dem eller åtminstone
låtsa oss äga dem. Men när han fullföljer sin analys och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
