Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Boileau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Molières komedier, La Fontaines contes och Racines
Andromaque. Boileau skrev aldrig mycket, och hans storhetstid
inföll först på 1670-talet (1669—1677). Förut skrev han
blott sina satirer — nio stycken — de två första epistlarna
samt den kvicka dialogen Les Héros de Roman. Under det
sista årtiondet däremot författade han ytterligare sju epistlar,
Le Lutrin, vars fyra första sånger han utgav 1674, och
framför allt L’art poétique, varpå han arbetade från 1669
till 1674, då den utkom av trycket. Därmed hade Boileau
i stort sett sagt, vad han hade på hjärtat, och ehuru han
1677 blott var fyrtioett år gammal, skrev han under
återstoden av sitt liv jämförelsevis litet. 1674 hade han
erhållit en kunglig pension å 1,500 livres om året; 1677
utnämndes han och Racine till “solkonungens“ historiografer,
och han började verkligen att arbeta på en skildring av
Ludvig XIV:s regering. Men uppgiften låg ej för honom,
och det var nog ingen förlust, att manuskriptet på
1700-talet brann upp. Boileau åldrades för övrigt tidigt, alla sina
vänner såg han gå bort, men själv dog han först 1711 vid
sjuttiofem års ålder.
Den nyromantiska skolan tänkte sig gärna Boileau såsom
en knarrig, gammal pedant, en skolmästare, som, torr och
tråkig, skrev sina snusförnuftiga “regler“ för poesien. Någon
sanning kan ju ligga i denna uppfattning. Redan Voltaire
berättade, att hans mor, som sett Boileau, plägade säga, att
“det var en god bok, men en dum karl“. Även under
förutsättning, att yttrandet är autentiskt — vilket ju icke
kan sägas om Voltaires alla anekdoter — kan madame Arouet
hava träffat Boileau, först då denne var tämligen till åren,
och den unge Boileau, som skrev satirerna och L’art
poétique, var dock en annan än den gamle. Någon spirituell
sällskapsmänniska var han väl ej, och för La Rochefoucaulds
krets passade han icke. Men såsom ung var han glad, någon
gång t. o. m. litet tjuvpojksaktig, slog sig gärna lös i
sällskap med sina litterära vänner, tyckte om ett gott bord och
ett gott glas vin, ehuru han aldrig förföll till några excesser,
och han var varken någon rigorist eller någon pedant.
Framför allt har man orätt i att föreställa sig honom såsom
gammal. Författaren Boileau var i stället en ung entusiast
i tjugo- och trettioårsåldern, som löpte till storms mot den
då härskande smaken, representerad av Chapelain och Franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
