Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Boileau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visserligen en stor skald, men en romersk imitatör, vilken
icke är natursann i samma mening som Homeros. På
1600-talet förstod man ännu icke att göra samma skillnad, och
detta röjer sig ock i den fransk-klassiska litteraturen, inom
vilken endast Racine kan sägas hava tagit några direkta
intryck från Hellas. Boileau själv står romarna närmare,
än han står grekerna, och hans förebilder, Juvenalis och
Horatius, voro romare.
Det, som i våra ögon gör den fransk-klassiska litteraturen
berättigad till namnet “klassisk“, är därför icke så mycket
dess anslutning till antiken — ehuru detta utan tvivel först
givit uppslaget till benämningen — utan den ännu obrutna
föreningen av de tre principer, som Boileau uppställt:
naturen, förnuftet och antiken. Ty däri har nog Brunetière
rätt, att det just är ett dylikt jämnmått, som gör en dikt
till klassisk. I antiken såg man väl natursanningen, men
ock den höga idealismen, och den fransk-klassiska poesien
är därför såväl idealistisk som realistisk. Molière och
La Fontaine ha en övervägande dragning åt realismen, Boileau
och framför allt Racine åt idealismen. Men ingen av dem
förkastar helt den andra riktningen, utan förenar dem bägge.
L’Art poétique, som även under 1700-talet förblev den
gällande smakläran, inbjuder emellertid till en utveckling
åt bägge hållen, och klassiciteten efterträddes därför såväl
av en avgjort realistisk strömning, men ock av en — urblekt
— idealistisk. Även Boileaus andra princip, la raison,
blev ett sprängämne för klassiciteten. Hos Boileau och hans
vänner vägde rationalism och antik skönhetskänsla ännu
jämnt emot varandra. Men Boileau skiljer aldrig vidare
skarpt på natur och sanning, och det var därför ej att
undra över, att de av hans efterföljare kommo att
sammanblandas. Under 1700-talet segrade rationalismen alldeles
avgjort — så avgjort, att man, visserligen blott i teorien,
kom att förkasta all poesi såsom oförnuftig eller onödig.
Men till detta skola vi återkomma vid redogörelsen för striden
mellan les anciens och les modernes, som betecknar
klassicitetens upplösning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
