Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Tartuffe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Molière var emellertid ihärdig, spelade enskilt sitt stycke,
och lyckades till sist, då konungen avreste till kriget i
Flandern, få ett muntligt löfte att offentligen spela pjesen.
Konungen var vid denna tid mycket förbittrad på
jansenisterna, var också missbelåten med de bigotta i landet, som
lagt sig i hans kärleksaffärer, och förmodligen tyckte han,
att en liten läxa icke kunde skada dem. Den 5 augusti
1667 spelades stycket därför för första gången på teatern i
Palais Royal, vars trupp redan 1665 blivit upphöjd till rangen
av kunglig. Men dagen därpå kom ett förbud, genom vilket
föreställningarna tills vidare förbjödos. Det var utfärdat av
parlamentspresidenten Lamoignon, som hade den högsta
polismyndigheten i Paris. Presidenten själv var ingen
obskurant, han var Boileaus vän och den, som givit honom idéen
till Le Lutrin, men han hade låtit påverka sig av
ärkebiskopen av Paris. Genom Boileaus bemedling fick Molière
uppvakta honom för att få förbudet återkallat. Men
Lamoignon vidhöll sin mening. Jag är övertygad om — yttrade
han — att er pjes är både vacker och lärorik. Men det
tillkommer icke en skådespelare att giva undervisning i den
kristna moralen och religionen; det är icke på teatern, som
man predikar evangelium. Då konungen kommer tillbaka,
må han, om han så finner lämpligt, ge er tillstånd att spela
Tartuffe, men jag tror, att jag skulle missbruka den
myndighet, som kungen under sin frånvaro givit mig, om jag
gav er det tillstånd ni begär.
Molière skickade då i största hast två skådespelare till
fältlägret i Flandern, vilka framlämnade hans andra “Placet“,
i vilket han med stöd av konungens muntliga löfte fordrade
en befallning om förbudets upphävande. Och så citerade
han Condés yttrande. Man skall — fortsätter han —
säkerligen säga E. M., att min pjes skandaliserat alla. Men i
verkligheten är det förbudet, som väckt skandal. Med
vördnad väntar jag den dom, E. M. kommer att fälla i denna
sak. Men, Sire, jag kan icke vidare tänka på att skriva
några komedier, om Tartufferna skola avgå med seger,
och jag hoppas, att jag får tillfälle att komma den monark
att skratta, som nu kommer hela Europa att darra — det
sista var ju både ett smicker och en hotelse.
Men Ludvig XIV drog sig även nu för att giva ett
definitivt svar, utan lovade blott att vid sin återkomst till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
