Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - La Fontaine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var och en leva för sig. Man har kvar åtskilliga brev,
som han skrivit till henne och i vilka han pratar med henne
ungefär som med en ungkarlsbekant, berättar om sina små
amouretter o. d., och även hon tyckes hava tagit saken
med samma fördomsfrihet. Om en son, som de hade, tog
La Fontaine ej den ringaste befattning, och några pengar
skickade han ej till frun, som stannat kvar i
Chateau-Thierry. Själv hade han nämligen flyttat till Paris. Hans
förmögenhet hade allt mer tunnats av, och för att få ett
levebröd uppvaktade han då den allsmäktige Fouquet.
Denne gav honom en pension på mycket lindriga villkor —
en dikt fyra gånger om året. Genom Fouquet kom La
Fontaine nu med i den stora världen, någon spirituell
sällskapsmänniska var han väl ej, snarare litet oslipad och naiv,
men han var trots sina fyrtio år ett älskvärt barn, som alla
tyckte om och alla ville hjälpa, och han fann sig därför
förträffligt till rätta i den nya societet, i vilken han kommit,
var där lika obesvärad som i sitt äktenskap, aldrig servil
mot de höga, utan naturlig och därför också behandlad icke
såsom ett nådehjon utan snarare som en vän. Någon
beräkning hade han icke, och då Fouquet fängslats och det
var farligt att visa någon medkänsla med den störtade,
skrev La Fontaine en av sina vackraste dikter, i vilken han
bad om nåd för sin forne beskyddare:
Il est assez puni par son sort rigoureux,
Et c’est être innocent que d’être malheureux...
Vous plaignez comme moi le sort d’un malheureux.
Il déplut à son roi; ses amis disparurent;
Mille vœux contre lui dans l’abord concoururent.
Malgré tout ce torrent, je lui donnai des pleurs;
J’accoutumai chacun à plaindre ses malheurs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
