Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - La Fontaine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LA FONTAINES CONTES 273
mest genomförda representanten för den underström av liber-
tinism, som genomgår klassicitetens tidsålder och som för-
binder renässansen med Voltaires århundrade. Men i ett
fall skiljer sig La Fontaine från 1700-talet. Hos honom
är libertinismen ännu ej förbunden med något religionshån,
ej ens med någon skepticism. Liksom Boccaccio skämtar
han väl obesvärat med präster och munkar, och hans kloster-
historier äro ytterst mustiga, men liksom Bellman var han
“en herre av mycket liten djupsinnighet“ och hade knappt
någon tanke på, att dylika historier voro allt annat än kyrk-
liga; på de rent religiösa frågorna gick han aldrig in redan
av det skälet, att de alls icke intresserade honom. Hans
osedlighet har för övrigt intet forcerat hos sig, den är en
glad, lättsinnig naturalism, något både av tableau och Rabelais,
men i den mera hyfsade form, som passade för Ludvig
XIV:s tid. Sin enerverade, lystna karaktär fick denna
osedlighet först hos 1700-talets upplysningsskalder, och hos
La Fontaine överväger ännu det naiva, muntra skrattet.
Till formen ansluter sig La Fontaines conte både till
Ariosto och till medeltidens tableau. Den är elegant, men
på samma gång folklig, och liksom Molière givit den gamla
medeltida farsen konstens riddarslag, återuppstår fableaun i
La Fontaines conte. Men den har därjämte fått en tillsats
från Ariostos spirituella berättarkonst. Ariosto hade hela
tiden själv varit med i sina canti, skrattat och pratat med
sina åhörare, och då man läser hans dikt, tycker man sig
höra honom själv; framför sig ser man både honom och hans
auditorium i deras färgrika renässansdräkter. Detta indivi-
duella, åskådliga sätt att berätta har La Fontaine tagit upp
från honom, och det är från La Fontaine det övergått till
1700-talets conteurer, i Sverige till Kellgren och Oxen-
stierna. Även Byron har lärt både direkt av Ariosto och av
honom, ty bakom stilen i Don Juan ligger icke så litet av
La Fontaine och hans franska efterföljare.
Den första samlingen, Contes et nouvelles en vers, utgavs
1665. Men med denna contediktning fortsatte La Fontaine
hela sitt liv, ty åldern gjorde honom varken visare eller mera
moralisk. Nya samlingar utkommo därför ända till 1685,
ty varken den omständigheten att den fjärde samlingen på
grund av det lättfärdiga innehållet förbjöds av polisen eller
det löfte, han vid sitt inval i Akademien avgav att för
Schück. Allmän litteraturhistoria. IV. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
