Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - La Fontaine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att han klätt ut alla dessa människor till djur, var något,
som alldeles var i enlighet med hans naturell. Barnet
uppfattar djuret såsom en like, talar till hunden såsom till en
människa, och samma åskådningssätt hade La Fontaine.
Hade han varit mera zoolog, hade hans fabler nog erbjudit
mindre intresse för oss människor. Ty då hade vi mindre
känt igen oss själva. Denna uppfattning av djurvärlden
är för övrigt även folkets, och vi hava redan iakttagit den
i Roman de Renard. Redan i den första fabeln — om
gräshoppan och myran — framträder detta drag. I
gräshoppan har La Fontaine utan att tänka därpå givit ett
fullkomligt dråpligt porträtt av sig själv: den lättsinnige
skalden, som ej tänker på morgondagen, som sjunger och
njuter av tillvaron och som därför, när hösten tillstundar,
nödgas vigilera, naturligtvis med löfte — “foi d’animal“ —
att betala igen. Myran är Harpagon, tecknad i några få ord,
surmulen och elak, en gammal närig och misstrogen
pantlånerska. Hon vill inte låna ut något: “Ni har sjungit!
Gott, så dansa nu!“ Allt är berättat på mindre än en
halv sida, men i dessa få rader har La Fontaine fullkomligt
levande återgivit två typer av människor.
Den världsåskådning, som ligger bakom fablerna, är både
folkets egen och La Fontaines individuella. Han har en
skarp blick för den mänskliga karaktärens svagheter och
löjligheter, en obarmhärtig malice, samma demokratiska
respektlöshet, som vi mött redan i Roman de Renard,
sympati för slugheten och förakt för dumheten och till sist
en mycket krass egoism utan all elevation. Hans hjälte
är fortfarande Maître Renard, och att den dumma korpen
av slughuvudet blir lurad på sin läckra ost, är icke mer än
rätt åt honom. Maître Renard ökar till sist njutningen av
sin seger med att tillfoga en liten elakhet: “Tro inte
smickrare. Den lärdomen kan väl vara värd en ost!“ Samma
malice ligger bakom Les Obsèques de la lionne. Lejoninnan
har dött, och alla djuren gråta pliktskyldigast vid hennes
bår. Endast hjorten har litet svårt att pressa fram tårarna,
ty högstdensamma hade just ätit upp hans hustru och barn.
Som majestätsförbrytare blir han därför gripen och skall
sönderslitas av vargen. Men han finner sig. Han har icke
haft någon anledning att vara bedrövad, ty han hade haft
en syn och sett, huru den avlidna drottningen blivit upptagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
