Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Racine - Komposition och karaktärsteckning i Racines tragedier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke, att detta övermänskliga ibland slår över i det
omänskliga, såsom i Horace. Racines figurer däremot behärskas
alla av sina lidelser, men därmed bliva de mera konkreta,
mera levande och mera mänskliga än Corneilles känslolösa
viljemänniskor. Viljan hos dem lamslås av passionen, känslan
segrar ständigt över förnuftet — såsom hos Pyrrhus,
Hermione, Oreste, hos Nero, hos Phèdre — och ej ens
Andromaque ger vika på grund av några förnuftsskäl, utan i följd
av en annan, starkare känsla: moderskärleken. Endast Titus
kan sägas hava underordnat sin kärlek under sin plikt, men
i motsats till Cid, Horace och och Polyeucte gör denna seger
honom djupt olycklig. Om man frånser Le Cid, hade
det därför aldrig förekommit någon verklig själsstrid i
Corneilles dramer, under det att hela tragedien hos Racine
är en enda dylik kamp, vars utgång ända till slutet är
oviss.
Larroumet — och även andra — har påpekat det
jansenistiska inslaget i denna racineska karaktärsteckning.
Jansenismen utgår från dogmen om arvsynden. Av egen kraft
kan människan ej stå det onda emot; det är blott Gud, som
skänker henne kraft därtill. Men denna nåd giver eller
undandrager Gud efter sitt godtycke, och det är en
ödesdiger villfarelse, att vår egen vilja skulle betyda något. Det
är därför fullt i enlighet med den jansenistiska uppfattningen,
då Racine visar oss, huru den mänskliga viljan dukar under
i kampen mot passionerna. Med undantag för de senare
bibeldramerna äro gestalterna i Racines tragedier därför icke
onda på grund av sin vilja. De äro tvärtom ädla och
högsinnade. Men det hjälper dem icke, ty de falla likväl ett
offer för lidelsen. Om Corneilles dramer visa oss de högsta
exemplen av mänsklig dygd för att med dem sporra oss
själva till heroism, så lär oss Racine däremot att misstro oss
själva: “Corneilles hjältar framkalla beundran, Racines
medlidande“. De göra detta, därför att de stå oss närmare.
Dessa hans hjältar äro nästan alltid kvinnor, därför att
passionen hos dem är starkare, viljan mera svag, Corneilles
hjältar däremot män — av samma skäl.
Denna nya karaktärsteckning, som Racine ville genomföra,
ansåg han — med full rätt — stå i överensstämmelse med
Aristoteles, som ju yttrat, att den tragiska hjälten ej fick
vara helt god eller helt ond. Phèdre — säger Racine —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
