Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - La Bruyère
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Corneilles fel — säger han — är, att han ej alltid anslutit sig
till grekernas smak och deras stora enkelhet, under det att
Racine däremot är “un exact imitateur des anciens“, vars
stycken “sont justes, régulières, prises dans le bon sens et
dans la nature“. Den förre tvingar på oss sina karaktärer
och sina idéer, Racine bildar sig efter våra: “celui-là peint
les hommes comme ils devraient être, celui-ci les peint tels
qu’ils sont... Cornelius est plus moral, Racine plus naturel“.
Huru ofta har ej denna dom blivit återupprepad!
Såsom estetiker är La Bruyère en 1600-talets man, vilken
fullkomligt står på klassicitetens ståndpunkt, och liksom
Boileau vänder han sig med skärpa mot barockens
överdrifter och onatur. Denna polemik är visserligen för honom
ej huvudsaken såsom för Boileau. Men detta berodde därpå,
att för den yngre La Bruyère var barocken ej samma
mäktiga fiende som för banbrytaren Boileau. På ett område
levde denna barock likväl kvar, på den andliga
vältalighetens, och här förfäktar La Bruyère i ett mästerligt skrivet
kapitel enkelheten och naturligheten mot
modepredikanternas floskler och uppställer såsom mönster Bossuet och
Bourdaloue, klassicitetens stora andliga vältalare.
Han är klassiker också i sin höga uppskattning av
grekerna, och vi skola erinra oss, att de olika upplagorna av
hans bok utkommo under samma år, som striden mellan
les anciens och les modernes pågick som häftigast. Liksom
man — skriver han — inom arkitekturen övergivit den
gotiska stilen och återupptagit den doriska, joniska och
korintiska, borde man ock inom litteraturen återgå till “de
gamles smak“ d. v. s. till smaken för det enkla och
naturliga. Han var vidare klassiker i sin strängt konstnärliga
syn på stilen. På vissa områden — skriver han — är
medelmåttan olidlig: inom poesien, musiken, målarkonsten
och vältaligheten. Själv vägde och nagelfor han varje fras
med den yttersta noggrannhet: “av alla de olika uttryck,
som kunna återgiva en av våra tankar, är det blott ett
enda, som är gott. Man träffar icke alltid på det, då man
talar eller skriver. Men likväl så finnes det, och varje
annat är ofullkomligt, tillfredsställer ej en man med esprit,
som vill göra sig förstådd. En god författare, en, som
skriver med omsorg, finner ofta, att det uttryck, som han
länge sökt efter utan att råka på, är just det, som är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
