Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - La Bruyère
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
okunnighet. De bli därför allt mer och mer utarmade och
beroende av sina intendenter. Men medan de nöja sig med
ett gott bord och sina mätresser, finnes det medborgare,
som studera och arbeta, sätta sig in i alla ärenden och
bemäktiga sig de indräktiga platserna. Lyckliga de, som bli
mågar till dessa uppkomlingar. Men de store ha
åtminstone i ett avseende en oerhörd fördel framför andra
människor. Jag skänker dem deras goda bord, deras rika
möblemang, deras hundar, deras hästar, deras markattor, deras
dvärgar, deras narrar och deras smickrare. Men jag
avundas dem lyckan att i sin tjänst hava personer, som på
hjärtats och huvudets vägnar äro deras likar, någon gång
deras övermän. För övrigt går man lätt till ytterligheter,
då man dömer om vissa personer. Då de dö, spridas
smädeskrifter mot dem bland folket, under det att tempelvalven
genljuda av äreminnen över dem. Någon gång förtjäna de
varken nidskrifter eller griftetal, ibland bägge.
Ehuru La Bruyère, liksom alla andra, väl vaktade sig
för att uttala något klander mot Ludvig XIV själv,
riktade han, liksom Fénelon, en bitter kritik mot dennes
regeringsprinciper, mot hans krigslystnad, hans slöseri, hans
böjelse för ståt och fester. Det är — säger han — en
beprövad och gammal politik i alla stater att söva folket
med fester, skådespel, lyx och överflöd. Vilka stora
eftergifter gör man ej despoten till tack för denna välvilja!
Kriget — fortsätter han — har för sig antiken och har
funnits i alla tider. Under alla tider hava människorna
enat sig om att för en jordlapp, större eller mindre, skövla,
bränna, döda och slå ihjäl varandra, och för att kunna göra
det med större säkerhet, hava de hittat på några vackra
regler, som de kalla “krigskonst“. Om var och en vore
nöjd med sitt och ej hade lust till nästans egendom, skulle
vi alltid ha frid och frihet. Nu äro åtta eller tiotusen man
för en furste liksom ett mynt, för vilket han köper
sig en fästning eller en seger. Kostar det honom mindre,
kan han spara folket, liknar han en köpman, som bättre
än andra känner penningens värde. Men La Bruyère är
nog klok att blanda denna kritik med andra satser, så att
hela detta kapitel synes mynna ut i en lovsång till den
monark, vilken i sin person samlat alla furstliga dygder
och därför “est bien digne du nom du Grand“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
