Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - La Bruyère
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liksom Molière avskydde även han dessa högmodiga, brutala,
kallhjärtade och ytliga modesnobbar. Hans synpunkt kommer
kanske bäst fram i denna sats: det finnes ingen ateism. De
höga herrar, som mest misstänkas därför, äro alldeles för lata för
att genom ett själsarbete avgöra, om det finnes en Gud.
Deras psykiska indolens går ända därhän, att den gör dem
kalla och likgiltiga för denna huvudfråga liksom för deras
själs verkliga väsen. De varken förneka eller medgiva —
de tänka helt enkelt inte på saken.
Här hava vi utan tvivel den verklige La Bruyère. Hans
tillägg, hans bevis för Guds existens o. s. v., uttrycka väl
också hans övertygelse, men äro däremot föga originella,
utan lånade från Pascal och Descartes, och de verka mera
såsom den skyddande förklädnaden för hans angrepp på
hycklare och högättade libertiner. Någon religiös natur var
La Bruyère knappast, ehuru han å den andra sidan ännu
stod fjärran från upplysningsfilosofernas skepticism och otro.
Men kanske ännu mera fjärran stod han från en Bossuet
och en Pascal.
För 1700-talet fick La Bruyère en mycket stor betydelse,
och det kan ifrågasättas, om han ej varit den av
klassicitetens författare, som mest inverkat på den närmast följande
tiden, icke genom sina maximer, utan genom sina porträtt.
Dylika voro, såsom vi minnas, på modet redan före honom.
Men det var barockens falskt idealiserade, preciösa porträtt.
La Bruyères äro däremot klassicitetens och såsom sådana
realistiska, om än icke individuella, utan allmänmänskliga
typbilder. Det var La Bruyères porträtt, som sedan
upptogos och vidare utbildades av Steele och Addison i deras
moraliska veckoskrifter och vilka indirekt — icke direkt —
tjänade även Dalin såsom mönster. På denna väg gav La
Bruyère uppslaget också till 1700-talets realistiska roman,
som till en del utvecklade sig ur de moraliska
veckoskrifternas porträtt. Klassiciteten hade, trots sitt psykologiska
intresse, ej haft någon roman, om man undantager M:me
de La Fayettes. Men hennes halft historiska roman med
dess ideala färgton fick icke någon betydande efterföljare,
och 1700-talets roman blev borgerlig, realistisk,
tidsskildrande. Ingredienserna till denna funnos redan hos La
Bruyère. Här hade man alla de olika typerna, med vilka
romanen sedan kom att röra sig, och det återstod endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
