Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - Perrault och klassicitetens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dag: av ett företräde följer visst ej ett annat, och faktiskt
förbisågo les modernes här just den antika poesiens styrka:
dess ursprungliga och friska naturtrohet. La Fontaine, som
mer än andra hade sinne härför, drog just fram detta. Och hade
les anciens varit litet skarpsinnigare och litet mera historiskt
skolade, hade de med en viss rätt kunnat vända om Perraults
sats: just därför att de moderna stå över de gamla i upp-
finningar och vetenskaper, stå de tillbaka för dem i poesi.
Emellertid hade de tvänne principer, på vilka klassiciteten
vilade, nu kommit i strid med varandra: dess rationalism
och dess realism, ty klassicitetens antikbeundran var i själva
verket ett annat uttryck just för dess realism, för
konstnärens kärlek till en diktning, vars överlägsenhet vilade på
dess anslutning till naturen. Rationalismen var oförenlig
med varje dylik, mera instinktiv känsla för ett konstverks
skönhetsvärde, och rationalisten kom därför att stå mot artisten.
Den nya tiden skulle blott lita till sitt eget omdöme, icke
ansluta sig till några förebilder, allra minst till antiken, för vars
konkreta, estetiska uppfattning rationalismen stod fullkomligt
oförstående. I sina Parallèles hade Perrault således verkligen
träffat själva angreppspunkten i klassicitetens estetiska teori.
Boileau, som var hövding för les anciens, hade även mycket
svårt att försvara sin position, och onekligen hade han råkat
i en nästan grotesk ställning, då han nödgades vända sig
mot dem, som satte honom och hans vänner över antikens
främste författare. Men svagheten i hans försvar berodde
djupast nog därpå, att klassiciteten dock aldrig fullt förstått
den antika poesiens skönhet, dess naivitet och dess osökta
natur, aldrig kunnat skilja mellan grekiskt original och
romersk efterbildning. Boileau fick därför aldrig fram sin
verkliga mening, och i det hela nödgades han till sist giva
Perrault rätt. I ett försonande Lettre à M. Perrault,
som han skrev 1700, höll han visserligen på, att Ludvig
XIV:s tidevarv ej stod över hela antiken, men medgav, att
det stod över varje särskilt århundrade under forntiden,
vidhöll, att det ej stod högre i alla diktarter, men erkände,
att det gjorde det i några. Striden slutade således i en
kompromiss. Men blott i det yttre. Faktiskt hade
rationalismen segrat, och det var i rationalismens tecken, som
det nya århundradets diktning började.
Klassicitetens dagar voro till ända.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
