Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - Brytningen i den franska kulturen - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till sist betecknar 1680-talet det fransk-klassiska idealets
fall, och la Querelle des anciens et des modernes är här den
första stormsvalan. En ny litteratur, upplysningstidens,
börjar nu växa upp med ett helt annat skaplynne. Till
den kanske väsentligaste delen får denna litteratur sin karaktär
genom impulser från England. Men måhända har man allt
för mycket betonat dessa. Den starka kulturströmningen
från Lockes och Newtons fädernesland kom först på
1730-talet, och redan förut funnos rent franska förutsättningar
för den nya litteraturen. Den rationalism, som är så
betecknande för denna, ingick ju redan i klassiciteten, ehuru
den då motvägts av en rik, konkret skönhetskänsla, närd
av vördnaden för antiken. Det var denna konstnärliga syn,
som nu med de modernas seger förlorades, och den
rationalism, som ligger i det franska lynnet och som tagit sig
ett uttryck i det filosofiska system, Descartes’, som behärskat
hela 1600-talet, denna rationalism blev nu i Frankrike mera
enväldig än i England.
Även sensualismen, som också är ett grunddrag hos
1700-talets franska spekulation, hade, såsom vi minnas, långt före
Locke utvecklats av fransmannen Gassendi, och sannolikt
berodde det på denna förutsättning, att det just var det
sensualistiska inslaget hos Locke, som fick betydelse för
fransmännen, under det att de däremot förbisågo de andra
tendenserna i hans Essay. Skepticismen, som också är så
karaktäristisk för det nya århundradet, är snarare fransk till
sitt ursprung än engelsk, går tillbaka till Montaigne och
dennes efterföljare, särskilt bland libertinerna. Och även
Newtons mekaniska världsförklaring hade en fransk
motsvarighet i Descartes’. Jordmånen var således väl förberedd,
när sedan det engelska utsädet utströddes av Voltaire och
Montesquieu.
Den upplysningslitteratur, som nu blir den härskande,
återupptager i viss mån renässansens program, och på båda
sidor om kanalen kan man upptäcka trådar, som förbinda
dessa båda kulturperioder med varandra. I England är det
Bacon, Herbert av Cherbury och Hobbes, i Frankrike
Montaigne, Molière och libertinerna. I den franska revolutionen
— säger Windelband — koncentrera sig de negativa
element, som ligga till grund redan för renässansens kamp.
Den nya politiska och sociala ordning, som man då sökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
