Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - Brytningen i den franska kulturen - Fontenelle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intressant såsom den forste representanten för en typ, som
sedan skulle bliva så vanlig.
Liksom Bayle började även Fontenelle sin verksamhet
redan på 1680-talet, t. o. m. något förut, och hade i stort
sett avslutat den före det nya århundradets början, ehuru
han sedan levde kvar såsom ett slags litteraturens patriark,
om icke direkt vördad av det yngre släktet, så likväl, med
rätta, betraktad såsom ett fenomen av livskraft och
spänstighet. C. R. Berch, som i Paris ett par gånger träffade
honom hos Tessin, “förundrade sig, att en man av några
och nittio års ålder ännu bibehöll samma munterhet och
behaglighet i talande samt kvicka infall såsom han hade haft
i sin ungdom.“ Han var född 1657 och dog blott några
veckor, innan han skulle hava fyllt hundra år, men
bibehöll ända in i det sista sin intelligens, sin spelande esprit
och sin skeptiska kvickhet. En gammal dam, som kort
förut träffade honom, yttrade: “Döden tyckes ha glömt bort
oss båda.“ Tyst — viskade Fontenelle — “han kunde höra
oss.“ Lusten att leva hade han icke förlorat trots de hundra
åren.
1600-talets författare hade icke varit vad vi kalla
litteratörer — icke ens Boileau, Racine och La Fontaine. Av
detta under det nya århundradet så vanliga släkte är
Fontenelle den första mera betydande representanten. Han
försökte sig också på allt möjligt, på pastoraler, tragedier, operor,
satirer m. m., men utan framgång, ty trots sin intelligens
och trots det att han var nevö till Corneille, var Fontenelle
icke någon poet — också däri en representant för den nya
tiden. Men ehuru hans diktning saknar poetiskt värde,
saknar den ej ett litteraturhistoriskt intresse. Barocken —
mademoiselle de Scudérys, Honoré d’Urfé’s och Hotel de
Rambouillets smak — hade icke blivit fullkomligt mördad
genom klassiciteten, och i själva verket levde denna barock
kvar under hela 1700-talet — i förädlad form i rokokon,
i den mera vulgära i de sliskiga pastoraler och mytologiska
operor, som fortforo att vara på modet.[1] Och det är
Fontenelle, som här utgör den förmedlande länken mellan de
bägge århundradena. En föregångsman inom filosofien, var
han — anmärker Faguet — en efterbliven inom diktningen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
