Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Montesquieu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MONTESQUIEUS BIOGRAFI 29 7
och ägnade sig på grund av släkttradition åt domar-
banan. Redan vid tjugusju års ålder blev han: president
för parlamentet i Toulouse, vilken plats han fick såsom ett
slags familjearv; en onkel, som förut var president, av-
stod den nämligen åt honom — det var den tidens sätt.
Verksamheten intresserade honom emellertid föga, och redan
1726 sålde han sitt ämbete till en annan. Två år senare
begav han sig ut på en längre resa och besökte därunder
Wien, Italien, Nederländerna och England, där han gjorde
det längsta uppehållet — två år. Vid återkomsten, 1731,
slog han sig ned på sitt slott Brède, där han tillbringade
sina återstående dagar, sysselsatt med sina studier och sitt
författarskap, ehuru han då och då gjorde ett besök i Pa-
ris. Under ett dylikt avled han där 1755.
I motsats till le bourgeois gentilhomme Voltaire var
Montesquieu aristokrat och kände även starkt sin samhälls-
ställning. Han talade gärna om sina “gods“ och sina
“vasaller“, han håller på att härstamma från Galliens ger-
manska erövrare, att hava ett stamträd, som tvåhundra-
femtio år varit bevisligen adligt, och han vill icke räknas
såsom en vanlig litteratör: “J’ai la maladie de faire des
livres et d’en être honteux, quand je les ai faits“. Sina
böcker gav han ut ànonymt, icke blott de farliga Lettres
Persanes, utan ock de andra. Trots det att Montesquieu,
liksom Voltaire, räknats till 1700-talets frihetsvänner, fanns
hos honom icke så litet av en reaktionär. Adelns makt
hade visserligen krossats av Richelieu och Ludvig XIV,
och de forna feodalherrarna hade förvandlats till en hov-
adel. Men Montesquieu var en bland dem, som fortfarande
stod på den gamla adelsoppositionens ståndpunkt. Han lät
visserligen presentera sig för konungen, men vid hovet
syntes han nästan aldrig, och ett genomgående drag hos
honom är hans hat till “despotismen“ eller den enväldiga
konungamakten. I Lettres Persanes är han en avgjord
frondör, som i motsats till Voltaire visar en ren förbittring
mot Ludvig den XIV. Men demokrat var han icke, utan
drömde snarare om en mellan konung och adel delad stats-
makt eller med andra ord: om en återgång till tiden före
Richelieu. Det statsskick, till vilket han sedermera upp-
drog linjerna, var därför, ehuru starkt påverkat av Locke
och den engelska konstitutionen, till ßin kärna nationellt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
