Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Roman och drama - Fielding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOM JONES 349
änka, vars egendomar ligga där i trakten och som tillhör
den sekten“.
Med detta arbete föreligger den borgerliga romanen fullt
utbildad och färdig framför oss, och det är till Tom Jones,
som hela den följande engelska romanen ansluter sig: Walter
Scott, Dickens, Thackeray och dessas talrika efterföljare.
Marivaux, som givit själva uppslaget, hade aldrig fullbordat
sina bägge romaner, Prévost hade ännu, liksom de picareska
föregångarne, skildrat en värld utanför det egentligen bor-
gerliga samhället, Richardson hade visserligen skildrat detta,
men det hade ej för honom varit huvudsyftet, utan detta
hade varit rent moraliskt, och Joseph Andrews var ännu
till hälften en parodi, till hälften en, visserligen nationaliserad,
picaresk roman. Denna picareska ingrediens har i Tom
Jones så gott som försvunnit. En del av boken skildrar
visserligen, liksom i Joseph Andrews, en äventyrlig färd
mellan London och landsbygden, men huvudvikten lägges
på skildringen av livet på Allworthys och Westerns gods
samt i huvudstaden.
Men Fielding har icke blott frigjort sig från de picareska
förebilderna. Han har ock befriat sig från La Bruyères
metod att teckna karaktärer. Romanen överflödar på fint
studerade och analyserade personligheter, av vilka man
särskilt fäster sig vid squire Western och Tom Jones. Den
förre, för vilkens individualitet Fielding först under romanens
lopp tyckes hava fått blicken öppnad, framträder till en
början endast såsom en fanatisk rävjägare, intresserad för
jakträtten, men så småningom får gestalten allt flere och
flere personliga drag. Den gode squiren är djupt okunnig,
uttrycker sig på en vulgär Somerset-dialekt, svär och super
sig gärna full, är brutal och bråkig i sitt hus, tål ingen
motsägelse och ger sig mycket sällan tid att ta reda på,
vad frågan gäller, men han är i det hela ganska beskedlig
samt både hederlig och godhjärtad. Till sina sympatier är
han jakobit, men alldeles för oborstad att förstå en kavaljers
hedersbegrepp. Då lord Fellamar anmäler sig som friare
till hans dotter, ber han honom dra för tusan och förolämpar
honom grovt, ty han har nu en gång fått i sitt huvud,
att hon skall gifta sig med Blifil. Och då han sedan med
anledning härav mottager en utmaning, begriper han ej
detta och undandrar sig att slåss, knappast av feghet, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
