Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Den engelska förromantiken - Thomson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404 THE CASTLE OE INDOLENCE
och som bekant blev genren särskilt populär inom den
svenska litteraturen, där företrädesvis efter franska före-
bilder. Men dessa efterföljare nå knappt upp till Thomson.
Såsom författare var denne dock ganska ojämn, och de
arbeten, som följde näst efter The Seasons, betraktades även
av samtiden såsom misslyckade. Han skrev en hel följd
av tragedier, vilka nu äro förglömda, och det enda man
här erinrar sig är den i maskspelet Alfred inlagda dikten
Rule Brittania, som sedan blivit Englands nationalsång.
Misslyckat var ock hans av Henriaden påverkade stora epos
On Liberty (1734 —1735), där Frihetens gudinna täljer sina
öden under olika tider och hos olika folk, naturligtvis i syfte
att förhärliga det engelska statsskicket. Men det hela är
en kall och pompös retorik utan ett spår av romantik. En
dylik bryter åter fram i den sista dikt, han utgav, The
Castle of Indolence (1748), där han för det första, såsom
redan anmärkts, upptog den melodiosa spenserska stanzen
och där han även tagit en så romantisk dikt som Eairy
Queen till förebild, också däri att han i likhet med Spenser
använder en sådan mängd föråldrade ord, att han ansåg sig
skyldig att bifoga ett kort glossar över dem. Innehållet
utgöres liksom i Fairy Queen av en allegori. Den första
canton skildrar Oföretagsamhetens slott, den andra huru The
Knight of Arts and Industry kommer för att befria de där
inneslutna fångarna. På själva allegorien ligger emellertid
föga vikt, mindre än i Fairy Queen. Diktens verkan är,
liksom i förebilden, rent musikalisk, och Gosse anmärker,
att ingen 1700-talsvers så mycket som denna liknar Keats’.
The Castle of Indolence — säger han — “företer en egen-
domlig blandning av romantiskt svårmod och vardagslivets
skämt, av deskriptiva partier, som höja sig till en rent eo-
lisk melodi, och porträtt av verkliga väsen, som äro skiz-
zerade med karikatyrtecknarens skämtlynne. Över det hela
vilar en dallrande luft, ett opiummoln, en dimma av dröm
från ekolandet, det verkar såsom en fint utarbetad, overklig
värld, ett stycke graciös arkitektur i en luftspegling.“ I
The Castle of Indolence träder oss därför förromantiken
redan till mötes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
