Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Den engelska förromantiken - Young
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406 NIGHT-THOUGHTS
tid, som börjat ledsna på den franska klassicitetens klara
disposition och förståndsmässighet. Här hade man fått något
rakt motsatt till allt, man förut lärt sig att beundra: något
dimmigt, dunkelt, oredigt, allt mot en bakgrund av den
djupaste melankoli: “I mourn for milhons“. Det är denna
världssmärta, vilken sedan skulle få så stor betydelse för
romantiken, som här i ständigt nya variationer klingar oss
till mötes såsom en stor, sorgtyngd symfoni. Man behöver
blott i Enbergs svenska översättning läsa några verser ur
den första natten för att förstå, varför Young så grep sin
samtid :
För kort är dagen för min sorg; och natten
I själva Zenit av sitt mörka rike
Ar middagssol emot mitt ödes färger.
I strållöst majestät den svarta natten
Från dyster tron en blytung spira sträcker
Utöver varelser i sömn försänkta.
Hur död är tystnaden! Hur djupt är mörkret!
För syn, för hörsel föremål ej finnas.
I slumrad värld det är som livets pulsar
Ren stannat och en paus naturen gjorde,
Förfärlig paus, som hennes slut bebådar.
Denna ton var ju alldeles ny. Young har här, liksom
Thomson, vänt tillbaka till Miltons blankvers och har där-
igenom fått något av mästarens allvar och majestät över
sin dikt. Att språket stundom slog över i svulst, att känslan
var uppskruvad och osann, en ny modekostym, en elegant
sorgdräkt, i vilken Young draperar sig, detta märkte man
ännu icke, och man stötte sig ej heller på ordrikedomen
och enformigheten i det hela, på det ständiga upprepandet
av samma tankar — hela det verkliga innehållet rymmes ju,
såsom man anmärkt, i Hamlets bekanta monolog. För dessa
brister, som kommit en senare tid att så strängt bedöma
Young, hade man då ännu ej fått blicken öppnad. Men
däremot senterade man dess starkare vissa drag i dikten,
som för oss ej längre äga nyhetens tjuskraft: den djupa
melankolien, denna nattstämning, som redan är romantikens
och som var både klassiciteten och upplysningen så främ-
mande, sentimentaliteten, som här är starkare än hos någon
av Youngs föregångare och som utvecklat sig till ett rent
frossande i känslor, själva den för oss tröttande enformig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
