Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Den engelska förromantiken - Young
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408 ADDISONS SPECTATORSUPPSATS
fantasien, och i den skillnad, han uppdrar mellan naturgeniet
och den lärde. I en Spectatorsuppsats har han utvecklat
sin åsikt om geniet. Det finnes, säger han, två olika slag
av dylika. Några förlita sig blott på sin egen naturs kraft,
och utan hjälp av konst eller lärdom ha de frambringat
storverk, beundrade även av eftervärlden. I dem ligger
något vilt, överdådigt, som i skönhet oändligen övergår
arbeten av dem, som fransmännen kalla “bel esprits“, varmed
de mena snillen, som kultiverats genom samtal, reflexioner
och läsning av de bästa författare, men som just därför
ha svårt att höja sig över imitationen. Många av dessa
av reglerna ännu opåverkade författare möta oss under
antiken. Hos Homeros finna vi partier, som äro mera stor-
slagna än hos Vergilius, och i Bibeln sådana, som övergå
Homeros. Men å den andra sidan måste vi medgiva, att
dessa snillen ofta fela i smak. I Salomos Höga Visa för-
liknas den älskades näsa med ett Libanons torn, och hos
Homeros jämföres Ajas med en åsna, som trots käppslängar
ej vill övergiva en sädesåker. Dylika misstag ha mycket
förlöjligats av dessa små kvickhuvuden, som visserligen inse
det opassande i dylika jämförelser, men som icke sentera
det sublima i dikterna. Dylika bilder höra hemma i ett
varmare klimat än vårt, och vi söka i stället iakttaga, vad
fransmännen kalla Bienséance.
Såsom exempel på natursnillen nämner Addison vidare
Shakspere och Pindaros, ehuru han samtidigt varnar för att
imitera dem. Men — fortsätter han — det finnes också
en annan grupp av snillen, som väl äro olika, men icke av
en lägre art än den första gruppens. Dessa ha bildat sig
efter regler och ha underordnat sin natur under konstens
lydno. Dylika äro Platon och Aristoteles (!), Vergilius och
Cicero, Milton och Bacon. Den första gruppen liknar en
bördig jord, som frambringar en hel vildskog yppig och
vacker vegetation utan ordning och regelbundenhet. Den
andra jorden är lika bördig, men dess växtvärld har ordnats
genom trädgårdsmästarens konst.
Dessa anmärkningar innehålla dock knappt något mer,
än vad som visserligen något senare uttalades av så typiska
upplysningsförfattare som Pope och Voltaire, och angreppen
på “bel esprits“ möta vi redan under klassiciteten. I dessa
uttalanden kan åtminstone jag för min del ej finna någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
