Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482 DIDEROTS KARAKTÄR
Vanloo målat av honom, säger han själv: “Tro inte, att det
där porträttet är jag själv. På en och samma dag hade
jag hundra olika fysionomier, alla efter de olika intryck,
som grepo mig, jag var glad, sorgsen, drömmande, vek,
häftig, lidelsefull, hänförd, men aldrig sådan, som ni ser
mig här.“ Han är en intryckens, ögonblickets man, kan
ibland giva naturbarnets sinnlighet lösa tyglar och kommer
då pornografien tämligen nära, men han förblir det oaktat
städse idealist, alltid på högspänn. Han har vidare natur-
barnets nyfikenhet. Allt skall han taga reda på, och hade
han befunnit sig i paradiset, skulle han redan den första
dagen hava ätit upp alla äpplena på kunskapens träd, all-
deles obesvärad för följderna. Men allra mest: han har
naturbarnets hat mot allt tvång, i religion, i moral och
i dikt. Inga regler, inga lagar, låt naturen fritt verka!
Karaktäristiskt för honom är hans omdöme om La Harpe:
“Det är ett kallt huvud. Han har tankar, han har öron,
men han har inte inälvor, inte själ. Han är en flod, som
flyter, men som ej sjuder, som icke rycker med sig stycken
av stränderna och drar med sig träden, människorna och
deras bostäder!“ Bättre än i dessa ord kan man knappt
definiera den nya snilletyp, som nu mot århundradets slut
skulle göra sig gällande.
Men Diderot var ett gott naturbarn, som alldeles saknade
Rousseaus sjukliga misstänksamhet, hans själviskhet och
hans egenkärlek. Det svärmeri för vänskapen, som kommer
fram t. ex. i Le Pils naturel, var hos honom icke blott
litteratur, utan verklig känsla. Diderot var mer än de
flesta sina vänners vän, städse beredd att som den natur-
ligaste sak i världen göra dem tjänster; så t. ex. skrev
han, då Grimm var förhindrad, dennes nyhetsbrev, och hans
“Salons“ tillkommo också för att hjälpa denne. För Raynal
skrev han bortåt en tredjedel av ett stort arbete, som denne
ej ansåg sig själv kunna utföra. Misstänksam var han
minst av allt, och man har en rolig historia om hur han
under fyra års tid hjälpte en stackare, som till sist visade
sig vara polisens spion. För Voltaire och Rousseau hade
ju allt rört sig om deras egna personligheter. Diderot där-
emot var så litet egocentriker som möjligt, översvallande i
sin beundran för andra och likgiltig för sitt eget rykte.
Som jag redan påpekat, var han sällsport litet intresserad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
