Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LE NEVEU DE RAMEAU 49 7
I Le Neveu de Rameau hade således Diderot — för en
enda gång — lyckats. Och det berodde väl på, att här
kom hans verkliga begåvning fram. Han var både teore-
tiskt och praktiskt naturalist, han såg mycket skarpt, kunde
återgiva verkligheten, men hade ingen uppfinningsförmåga,
ingen förmåga av konstnärlig komposition. Men någon dy-
lik kom här icke ifråga. Allt är blott en konversation. Och
såsom konversator lär Diderot så till vida hava varit över-
lägsen, att ingen såsom han kunde föra ett samtal med sig
själv. Han entusiasmerade sig, fick en inbillad motståndare
emot sig, vederläde denne, kastade sig från det ena ämnet
till det andra och lät idéerna spraka som ett gnistrande
fyrverkeri. Le Neveu de Rameau är en dylik konversation,
fästad på papperet. Man får här en smak, om ej just av
en encyklopedistisk salong — där tonen nog var finare —
så dock av vindskammaren vid rue de Taranne, där man
ej väjde undan för något diskussionsämne. Det hela har
en prägel av detta “rien n’est sacré pour un sapeur“, som
var tidens valspråk. Diderot har här icke diktat; han har
hört, sett och bevarat i minnet. Men även bakom själva
huvudfiguren ligger nog en verklighet, sannolikt mindre den
verklige Rameau än Diderots egen bohemientid, då han skrev
missionspredikningar à femtio écus stycket och då hans um-
gänge på Pariserkrogarna säkerligen bestod av genisluskar
av Rameaus läggning. Men av dessa spridda minnen för-
stod han denna gång att skapa ett helt, en verklig karak-
tär, ej blott en tom abstraktion som figurerna i hans dra-
mer. Det är sant, att hans Rameau kanske aldrig sett dagen,
om Rabelais ej förut skapat sin Panurge. Men Rameau är
ingen kopia, utan tagen från den verklighet, som Diderot
kände till, och i det hela mera älskvärd än Panurge. Vi
kunna icke låta bli att tycka om honom, ehuru vi, då det
gäller honom, ha lika svårt att ge skäl för vår sympati,
som då det gäller Falstaff. Diderot skrev boken blott för
sitt eget nöje och tänkte aldrig låta trycka den. Kanske
var det därför den blev så personlig, ett så förträffligt ut-
tryck för hans egen naturell.
Tyvärr släppte han denna alltför sällan lös, och några
små noveller, som han skrivit — Ceci n’est pas un conte
och Les deux amis — visa, att han ¡cunde vara en ypperlig be-
rättare, nämligen då han höll sig till verkligheten, ej hittade
Schlick. Allmän litteraturhistoria. V. 32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
