Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Dramat - Beaumarchais och komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEDAINE 513
förebråelser, skjuter i luften och ber sedan om ursäkt, och
den äldre Vanderk kan, just när bröllopsmiddagen skall
börja, sluta sin son i sina armar. Figurerna äro väl alla,
särskilt den äldre Vanderk, sällsport “ädla“, men de äro
dock inga opersonliga dygdemarionetter såsom hos Diderot.
Icke dess mindre är det tydligt, att det är Diderots teori,
som ligger till grund för denna komedi. Även Sedaine
skildrar “conditions“, en “père de famille“, som* ursprung-
ligen är av adlig börd, men som slagit sig på köpmans-
yrket, och en av tendenserna i stycket är densamma
som i Lillos Merchant of London: att förfäkta köpmans-
yrkets berättigande. Vilket yrke — frågar den äldre Vanderk
— “går upp emot detta? Med ett penndrag förmår köp-
mannen att göra sig åtlydd från ena ändan av världen till
den andra.“ Men den huvudtes, på vilken hela dramat är
byggt, är det barbariska i dueller. Romarne — säger Vanderk
till sin son — “utfäste en belöning åt den, som räddade en
medborgares liv. Vilket straff förtjänar då ej en fransman,
som vill mörda en annan!“ Och längre fram utropar han:
“Olycksdigra fördom, grymma missbruk av hederskänslan!
Du kan blott hava blivit född under de mest barbariska
tider, du kan blott trivas hos ett folk, som är uppfyllt av
fåfänga, hos ett folk, inom vilket varje individ fäster all
vikt vid sin egen person utan att hava någon känsla för
familj och fosterland“. I stil med upplysningstidens estetik
förfäktar således dramat en eller rättare två teser. Men
Sedaine var dock nog skald att även kunna skapa indivi-
dualiserade gestalter. Själva huvudpersonerna äro visserligen
väl mycket typer, representanter för olika “conditions“,
men i stycket har han ock kastat in en ung flicka, Victorine,
som är en bland århundradets finaste och mest graciösa
skapelser och som visar, att traditionen från klassicitetens
dagar dock icke var fullkomligt utdöd. Hon har samma
behag som Marivaux’ unga flickor, men hennes kvinnlighet
är mera varm, mera innerlig, mindre rokoko.
Men i det hela levde komedien under 1700-talets senare
del ett svagt liv, i Frankrike liksom i England. Det stora
encyklopedistkriget omkring 1760 återverkade väl även på
teatern, där man nu uppförde pjeser, riktade mot om-
störtningsmännen. Men dessa stycken — såsom Palissots
Les Philosophes — äro mera ilskna smädeskrifter än drama-
Schiick. Allmän litteraturhistoria. V. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
