Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Rousseaus liv före 1749
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROUSSEAU I VENEDIG 561
källaren. Följden blev, att han i slutet av 1741 eller början
av nästa år åter reste tillbaka till Les Charmettes, där mot-
tagandet emellertid blev ganska kallsinnigt. Han beslöt nu
att försöka sin lycka i Paris genom ett nytt slags notskrift,
som han uppfunnit. Men även där hade han otur. Veten-
skapsakademien nedsatte verkligen en kommitté för att pröva
uppfinningen, men denna förklarade, att Rousseaus system
varken var nytt eller brukbart. Genom några damer, som
åtagit sig att beskydda honom — sina egentliga anhängare
hade Rousseau alltid bland damerna — öppnade sig emeller-
tid en annan levnadsbana för honom, och på våren 1743
blev han anställd såsom sekreterare hos det franska sände-
budet i Venedig, greve de Montaigne; sekreterare vid lega-
tionen blev han däremot icke, utan blott hos ministern
personligen och räknades därför till dennes tjänstepersonal.
Att försöket att inrangera Rousseau i det borgerliga sam-
hället denna gång, liksom alla andra, misslyckades, berodde
mindre på sekreteraren än på ministern. Rousseau tyckes hava
skött sig fullkomligt oklanderligt, men Montaigne var en
brutal, högfärdig och oduglig högadlig herre, som icke ville
finna sig i att ställas i skuggan av sin mera intelligente
sekreterare, behandlade honom såsom en tjänare och gav
honom till sist, på hösten 1744, sitt avsked. Denna orätt-
färdiga behandling satte en tagg i Rousseaus hjärta, vilken
ständigt fortfor att värka, och här hava vi också en av de
källor, ur vilka hans senare författarskap sprang fram. Han
var plebej och kände detta djupt; han kunde aldrig, såsom
Voltaire, förvandla sig till un bourgeois gentilhomme, som
på likställd fot umgicks med de höga, utan kände alltid av-
ståndet mellan sig och dem. Redan därför hatade han dem.
Och nu kom denna orättvisa till. I ett brev, som han skrev
till Madame de Besenval, som skaffat honom platsen hos
Montaigne, höra vi redan författaren till Contrat social :
“Madame, jag har orätt, jag har tagit fel. Jag trodde er
rättfärdig. Ni är adlig. Det borde jag hava kommit ihåg,
jag borde hava förstått, att det är opassande av mig, en
utlänning och en plebej, att ställa några fordringar på en
adelsman. Har jag väl förfäder, har jag titlar? Rättfärdig-
het utan ett adelsdiplom, är det rättfärdighet? . . . Det skall
vara sista gången jag gör mig skyldig till en dylik taktlös-
het . . . Men dessa förfäder, med vilka man så skryter, vilka
Schilck. Allmän litteraturhistoria. V. 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
