Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Den andra Discoursen - Teaterbrevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ANDRA DISCOÜRSENS BETYDELSE 579
på folkindividualiteten, som i följd av klimat o. s. v. får
en mängd olika nyanser. Och det var dessa olika folk-
lynnen, som särskilt intresserade Montesquieus här förut
omtalade efterföljare. Rousseaus naturmänniska är däremot
rent stiliserad, är sig överallt lik, på Grönland och i Afrika,
och han har här gjort allvar av den sats, han satt i spetsen
för avhandlingen: att se bort från alla “fakta“. Ty det
är ett faktum, att vi icke känna människan annat än såsom
en social varelse; naturmänniskan utan familj, utan allt
samhällsliv är blott en fantasibild, som aldrig faktiskt blivit
konstaterad, utan som av Rousseau konstruerats i motsats
till kulturmänniskan. Och likväl utgår han hela tiden från
denna fantasibild såsom från ett historiskt faktum. Han
frågar: naturmänniskan är född fri, nu är hon en slav,
huru skall detta förklaras? Svaret blir, att det är samhället,
som bär skulden. Faguet uppställer en elak motfråga:
fåret födes såsom ett köttätande djur, nu äter det gräs,
hur skall detta förklaras? Men det köttätande fåret och
Rousseaus naturmänniska hava det gemensamt, att de, så
vitt man vet, aldrig existerat.
TEATERBREVET
Redan i den första Discoursen hade vi kunnat märka
ett visst nationellt drag hos Rousseau. I Paris kände han
sig såsom en främling, såsom en bondpojke förflyttad till
en storstad, minnena från hans barndom började dyka upp
för honom, och snart blev vagabonden i viss mån nationalist,
en son till det fria, republikanska Genève, vilken i det en-
väldigt styrda Frankrike kände sig stolt över sin börd.
Detta kommer särskilt fram i den andra Discoursen, som
han i en högstämd dedikation tillägnade rådet i Geneve.
Samtidigt sökte han återvinna sitt — genom trosförändringen
— förlorade medborgarskap, reste ner till Schweiz och över-
gick där ånyo till calvinismen. För Rousseau var denna
yttre trosförändring en tämligen likgiltig sak; den pietism,
till vilken han bekände sig, lade mycket ringa vikt vid
bekännelsen, och jag tänkte — skriver han, helt visst upp-
riktigt — “att evangeliet var detsamma för alla kristna
och att ej heller innehållet i dogmerna var olika, annat än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
