Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Teaterbrevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRYTNINGEN MED ENCYKLOPEDISTERNA 581
mera såsom ett utslag av Rousseaus excentricitet, och han
och Diderot förblevo fortfarande vänner. I den andra
discoursen, som ju ej berörde religiösa frågor, var Diderot
t. o. m. medarbetare. Men med varje dag vidgade sig dock
avståndet dem emellan. I sina memoarer berättar madame
d’Epinay om en encyklopedistisk middag — flera år förut
— då hela sällskapet, särskilt Saint-Lambert, roade sig med
att håna religionen. Men Rousseau hade rest sig upp:
“Om det är en feghet att tåla, att det talas illa om en
frånvarande vän, så är det en förbrytelse, att man talar
illa om Gud, som är närvarande“. Då gycklet ändå icke
ville upphöra, yttrade Rousseau: “Säger ni ett ord till, så
gar jag“.
Till denna olikhet i världsåskådning sällade sig personliga
misshälligheter. Redan nu var, som sagt, Rousseau sjukligt
misstänksam och hade fått för sig, att madame d’Epinay
var hans hemliga fiende, att man smidde en kabal mot honom
o. s. v., och han skrev nu några oförsynta brev till henne.
Hon kände sig med rätta sårad, och i slutet av 1757 kom
det till en brytning dem emellan. Rousseau måste lämna
Eremitaget samt skaffa sig en annan bostad, och nu bröt
kriget lös. Såsom en förpostfäktning kan man räkna det
brev, som Rousseau redan på hösten föregående år skrivit
till Voltaire och i vilket han bemöter dennes Le Désastre
de Lisbonne samt förfäktar den religiösa tron på en god
och vis världsstyrelse. Men den egentliga striden började
1757 med anledning av den av D’Alembert skrivna artikeln
Genève i det sjunde bandet av Encyklopedien. Artikeln
var inspirerad av Voltaire, och i sak är det också mot denne,
som Rousseau vänder sig. Voltaire hade på ett av sina gods
i Schweiz inrättat en privat scen och var mycket intresserad
av att få en offentlig teater till stånd i Genève. Det var
för detta artikeln skulle slå ett slag. Den är därför hållen
i en för den schweiziska nationalstoltheten mycket smickrande
ton och smickrar denna även i en punkt, som man i det
trångt calvinistiska Genève mindre senterade: religionen är
här, heter det, åtminstone inom de högre klasserna, inskränkt
till dyrkan av en Gud, och vördnaden för Jesus och skriften
är kanske det enda, som skiljer kristendomen i Genève från
den rena deismen. Mot ett dylikt beröm protesterade bor-
garna i staden, och mot D’Alemberts förslag att inrätta en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
