Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Teaterbrevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROUSSEAUS ANEALL PÅ KVINNAN 583
Denna broschyr väckte ett oerhört uppseende, och därtill
bidrog även tidpunkten, då den publicerades — i början
av 1758, just då förbudet mot Encyklopedien utfärdades
och då den ena efter den andra av medarbetarna avföllo,
förskräckta över Diderots radikalism. Rousseau, som nu
också slutade i företaget, bröt i sitt brev oåterkalleligen
med alla sina gamla vänner, som nu blevo hans bittra
fiender och betraktade honom såsom en Judas. Han hade
således blivit en ensam man, ty han befann sig snart i
strid också mot encyklopedisternas motståndare.
Men orsaken, att hans teaterbrev gjorde ett så djupt
intryck, var dock nog det individuella, personliga i stilen
och innehållet. Det, som stötte Rousseau i den samtida
teatern, var i grunden samma fel, som stöter oss. Sällskaps-
livet i Paris var förkonstlat, teatern, som skulle giva en bild
av detta, var det ännu mer, den var icke naturlig, och i
den punkten stodo Voltaires tragedier och Diderots komedier
på samma nivå. Och det var för naturens rätt, som Rousseau
kämpade. Det personliga röjer sig ock i hans kritik av
enskilda stycken. Han identifierade sig själv med Alceste,
och i Philinte såg han Grimm, som han vid denna tid
hjärtligt hatade. Hans analys av dessa båda karaktärer —
den egentligen första dylika analys litteraturen äger — är
därför rent medryckande, även om den icke är sann. Och
han är personlig även i det om Strindberg påminnande
utfall mot kvinnorna, han här gör. Rousseau var vid denna
tid uppfylld av förbittring mot madame d’Epinay och salon-
gerna. Teaterns popularitet, säger han, beror på den roll,
som kvinnorna spela i det parisiska umgängeslivet: “Kvin-
norna i allmänhet älska icke någon konst, förstå heller icke
någon och hava intet geni. De kunna lyckas i bagateller,
som blott fordra en viss lätthet i begåvningen, smak, grace,
någon gång t. o. m. filosofi och omdöme. De kunna för-
värva sig en vetenskaplig bildning, talanger och allt, som
kan nås med arbete. Men den himmelska eld, som värmer
och griper själen, detta snille, som förtär och fräter, denna
brinnande vältalighet, denna sublima hänförelse, som med-
delar sig till, hjärtats innersta — de saknas alltid i kvin-
nornas skrifter. Dessa äro kalla och vackra såsom de själva.
De kunna hava esprit — så mycket ni villj— men aldrig
själ. De äro hundra gånger mera kloka än passionerade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
